FOTO: JON WILLÉN/TT
Förra året lade Tidningarnas Telegrambyrå ned sina lokalkontor och för bara ett par veckor sedan stängde TV4 samtliga stationer, Vår röst tynar bort i sorlet från storstäderna, skriver Po Tidholm.
FOTO: JON WILLÉN/TT
Förra året lade Tidningarnas Telegrambyrå ned sina lokalkontor och för bara ett par veckor sedan stängde TV4 samtliga stationer, Vår röst tynar bort i sorlet från storstäderna, skriver Po Tidholm.
Norrlänningar kanske inte är överens om så mycket, men om detta går det knappast att ha en avvikande åsikt: Drygt två tredjedelar av Norrlands kommuner tappar befolkning, och det går allt fortare. Vi utgör i dag bara nio procent av landets befolkning, och vår röst tynar bort i sorlet från storstäderna.
Förra året lade Tidningarnas Telegrambyrå ned sina lokalkontor och för bara ett par veckor sedan stängde TV4 samtliga stationer. De stora tidningarna har för länge sedan lämnat provinsen, och när de skriver om oss är det om våra problem, och då gärna i en serie artiklar med dramatisk vinjett.
Politiskt är Norrland försvagat, och de frågor som är viktiga för landsändan är långt ifrån aktuella på agendan inför höstens val. Landsbygds- och jordbruksfrågorna avgörs i EU, framtiden för den tunga industrin och priset för råvaruexploateringen är fjärran från de urbana frågeställningar merparten av väljarna tycks vara engagerade i. Och konsekvenserna av bristen på offentlig och kommersiell service verkar vara svåra att förstå i ett samhälle där de flesta lever i städer.
Om detta är vi överens.
Och vi vill alla väl.
Det är när det kommer till frågan om en tänkbar lösning som den verkliga klyftan uppenbarar sig. Norrlandsfrågan engagerar en rad aktörer, alla med olika agendor. Det är kommuner, länsstyrelser, regionförbund, företagarsammanslutningar, turistorganisationer, lärosäten, lokalmedier och byalag.
Den övergripande strategin de senaste 20 åren har kortfattat gått ut på att peppa igång Norrland. Gnäll och protester har varit bannlysta, framtidens mål och gott näringslivsklimat ska i stället nås med hurtighet och positiva paroller.
Det här är i sig en konsekvens av att kommuner och regioner, precis som företag, är verksamma på en marknad. De måste framstå som attraktiva för inflyttare och etableringar. Fast de kanske inte alls är det. Men det handlar också om tidens ideal och en allmänt utbredd rädsla för strukturanalyser.
Min egen linje har i stort alltid gått ut på att väcka opinion genom att måla Norrland i mörka färger, att skrämma Stockholms makthavare med orättvisorna och dystopierna. Det har inte heller fungerat.
Sanningen är nog att ingen vet hur Norrland ska komma på fötter. Det finns gott om goda exempel (och en stor besatthet av att rabbla dem på konferenser) och fina framgångssagor, men inga som egentligen motsäger den negativa utvecklingen.
Men faktiskt. Det är valår. Kanske är det dags att börja gnälla igen. Muttra och mullra på det underbart lågfrekventa sätt som bara norrlänningar kan. Eller har vi glömt hur man gör?
Po Tidholm
journalist, kritiker och författare till boken Norrland, sommarpratar i P 1 den 29 juli