Media riktar i dagarna uppmärksamhet mot att antalet deltagartillfällen inom barn- och ungdomsidrotten har minskat.
Statistik från Riksidrottsförbundet (RF) visar att antalet deltagartillfällen minskat med sju procent mellan 2004 och 2011. Tolkningen av siffrorna är dock komplex, bland annat beroende på minskade barnkullar, urbanisering samt förändringar kopplade till enskilda idrotter. Kompenserar man för till exempel barnkullarnas storlek 2004–2011 krymper minskningen till en procent.
Statistiken visar också stor variation mellan olika åldrar. Gruppen sju–tolv år visar på en ökning i deltagartillfällen, medan åldersgruppen 17–20 år har minskat märkbart. Problemet med ”drop-out” är kännbar i hela landet. Forskningen visar att avhopp i övre tonåren ofta är relaterat till någon form av förändring, till exempel i skolan, i det sociala nätverket, i föreningen eller i laget.
Även om minskningen i antal deltagartillfällen är mindre när den sätts i förhållande till barnkullarnas storlek så lyfter utvärderingen en viktig fråga: Hur behöver idrotten utvecklas för att alla som vill ska kunna idrotta så länge han/hon vill?
Det går inte att peka ut en enda lösning. Det finns dock några saker vi kan göra på regional nivå.
- Satsa på kompetensutveckling av idrottsledare för att ge föreningar kompetens att kunna behålla och rekrytera nya utövare och ledare.
Det är en utmaning för många föreningar att både hinna med utvecklingsarbete och drift av idrotten. De behöver därför stöd. Ersättningen till Idrottens studieförbund (SISU) är mindre än hälften så stor per studietimme som till övriga studieförbund med regionalt anslag. Att höja anslaget för bildnings- och utbildningsverksamhet skulle möjliggöra ytterligare stöd, bland annat för att öka kunskapen om hur föreningen kan agera för att motverka tidig ”drop-out”.
- Öka det regionala stödet.
Det regionala anslaget i vårt län har inte räknats upp på över 20 år samtidigt som kostnadsutvecklingen gjort att anslaget urholkats med mer än en fjärdedel. Detta tillsammans med ett oförändrat statligt stöd har haft effekt på föreningarnas verksamhet. Uttag av medlemsavgifter har exempelvis ökat till att i dag utgöra i genomsnitt 35 procent av föreningarnas intäkter. En ökning av det regionala anslaget skulle kunna motverka denna utveckling och minska risken för att barn och ungdomar exkluderas.
- Öka samverkan mellan näringsliv, offentlighet, akademi och föreningsliv.
En sund barn- och ungdomsidrott är inte bara en angelägenhet för idrottsrörelsen. Det finns också goda möjligheter för sponsorer och övriga aktörer bidra. Ett exempel är ”Change the Game” där aktiveringen sker i samverkan och tillför en mötesplats för ledare och föräldrar, möjliggör kunskapshöjning och hjälper till att rikta uppmärksamhet mot viktiga frågor för barn- och ungdomsidrotten.
Vi som verkar inom idrottsrörelsen är inte nöjda med minskningen av deltagartillfällen. Vi vill att antalet aktiva barn och ungdomar ska öka.
Eftersom föreningsidrotten bidrar med så mycket positiva effekter för ungdomars hälsa, välmående, skolprestation och sociala sammanhang är det angeläget att vi kan behålla de som redan är aktiva längre upp i åldrarna och även attrahera fler.
Niclas Bromark
länsidrottschef, Västerbottens Idrottsförbund
Hur behöver idrotten utvecklas för att alla som vill ska kunna idrotta så länge han/hon vill?