Jag tänker på treåringar. Jag drar åt kardborrbanden på skorna i storlek 25 och tänker på den syriske pojken på stranden, och på hans blå skor.
Jag vet inte, men det är liksom något visst med treåringar. I den bästa av världar är de så lyckligt ovetande om sakernas tillstånd. De tror gott, helt enkelt, och om något utmanar sätter de händerna över ögonen och räknar till fyra.
De söker vår närhet, men i de små hårda kramarna förnimms den bitterljuva känslan av stundande uppbrott. ”Tänk vilken ondska: att vår kärlek till barnen är en biologisk drift samtidigt som deras drift är att bryta sig loss”, som min vän Mikaela beskrev det.
Ja, och sedan växer de ofrånkomligt upp, och då blir det andra bullar. Åtminstone för pojkarna.
Vi lever i en tid då vissa säger sig bli feminister av att få döttrar, men under den korta barnatid som våra småtjejer kan röra sig relativt fritt mellan det feminina och det maskulina är det i stället småpojkarna som snabbt och effektivt sorteras in i mansfacket – och där finns mycket liten plats för det feminina.
I slutet av juli pratade artisten Zara Larsson i Sommar i P1. Hon talade bland annat om varför den feministiska kampen inte är enbart kvinnornas att utkämpa: ”Jag hatar att samhället är så präglat av machokulturen att killar känner att de inte kan prata om känslor utan att bli stämplade som fjantiga, eller till och med tjejiga …”, sa Larsson och fortsatte, med slutsatsen att vi tenderar att glömma: ”… att detta resulterar i fler självmord bland män än bland kvinnor.”
”Det verkar finnas en vana i att pedagoger och vuxna oftare exempelvis stryker en flicka över håret, medan det inte görs i samma utsträckning på pojkar.”
Lärarstudenten Julia Westers C-uppsatsfrån i våras, Hur pedagogernas beröring av barn kan påverka deras könsroller – en studie om beteendemönster på fritidshemmet – uppmärksammades i början av september av fackpress, och delades friskt i sociala medier.
Wester studerade om det fanns en skillnad i hur pedagoger på fritidshem agerade runt flickor och pojkar. Skedde beröring och bemötande i en positivt eller en negativt laddad situation?
Resultatet är lika sorgligt som förutsägbart. Flickorna fick dubbelt så mycket positiv beröring; en strykning över håret, en kram, sitta i knät. Pojkarna å sin sida möttes av över tio gånger så mycket negativ beröring; fasthållna eller upplyfta, en allvarsam hand på axeln.
Flickorna gavs större förtroende att klara saker och därtill mer tid till det. Pojkarna möttes av mindre tålamod och färre chanser att klara uppgifter på egen hand.
I en uppmärksammad krönika i Göteborgs-Posten(1/8 2015) resonerar debattören Marika Formgren om att värderingar inte kan ”frambesvärjas av genuspedagoger, normkritik eller antirasistiska skampålar […] Relationer formar individens värderingar. Möts hon av empati och tolerans är chansen större att hon själv blir empatisk och tolerant”, skriver Formgren och missar att mellan individerna står könsnormen bredbent och spärrar vägen.
Moa Berglöf
samhällsdebattör och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån. Tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt.
Flickorna fick dubbelt så mycket positiv beröring; en strykning över håret, en kram, sitta i knät.