Elva år efter att USA slog den irakiska staten i spillror är det dags igen. Nu är de utländska soldaterna sedan länge evakuerade, men arvet efter den amerikanska ockupationen spökar fortfarande. Den premiärminister som skyddades av George W. Bush, shiaislamisten Nouri el-Maliki, slåss fortfarande mot den sunnitiska motståndsrörelse som bildades för att bekämpa de amerikanska ockupationsstyrkorna.
Vad som skedde i Irak under förra veckan har beskrivits som en plötslig offensiv av en av dessa motståndsgrupper: Den extrema sunnirörelse som kallar sig Islamiska staten i Irak och al-Sham, ett slags utbrytargrupp från al-Qaida. Islamiska staten finns idag i Syrien, Libanon och Irak, och det var dess krigare som utlöste den nuvarande krisen genom att storma in i Mosul, Tikrit och andra irakiska städer under tisdagen.
Så har situationen beskrivits och det är inte fel, men det är heller inte hela bilden.
Till att börja med är Islamiska staten inte den enda grupp som slåss mot Malikis shiaregim. Flera mindre grupper ingår också i det sunnimuslimska upproret, främst klanmiliser, men även rivaliserande islamister som Ansar al-Islam och före detta anhängare till Saddam Hussein, exempelvis den så kallade Naqshbandiarmén och dess militärråd.
Men ännu viktigare än upprorsstyrkorna är vad som händer på regeringssidan. Vad som orsakade Mosuls fall var i grund och botten inte att Islamiska staten gick på offensiven eller att andra sunnirebeller stödde dem – det är ju inga nyheter. Upproret mot Nouri el-Maliki har pågått i många år och förstärkts av vapen från kriget i Syrien ända sedan 2011-2012.
Nej, den stora nyheten förra veckan var att regeringsarmén i norra Irak plötsligt föll ihop som ett korthus. Flera tiotusen soldater och poliser deserterade eller retirerade från Mosul, kastade vapnen och drog av sig uniformerna, efter nyheten om att Islamiska statens trupper brutit genom befästningarna.
Man kan därför bara beklaga den mediala flockmentalitet som gör att press och tv helt och hållet riktar sin uppmärksamhet mot Islamiska staten, istället för att försöka besvara den verkligt viktiga frågan om hur hållbar den irakiska staten är.
Det är extra bekymmersamt eftersom det spelar den irakiska regeringen rakt i händerna. Det är Nouri el-Malikis envisa favoriserande av Iraks shiamuslimer som drivit så många inom den sunnitiska minoriteten till förnyat uppror, och det går omöjligen att begripa dagens konflikt utan att ta hans mångåriga vanstyre med i beräkningen.
Visst måste extremisterna i Islamiska staten stoppas och drivas tillbaka, och det dessutom med omvärldens hjälp – annars väntar en statskollaps i Irak. Men det vore mycket olyckligt om Nouri el-Maliki lyckas framställa denna komplicerade kris, där han själv bär ett så stort ansvar, som blott och enbart ett ”krig mot terrorismen”, ett sådant som ska lösas med uteslutande militära medel och där inga kompromisser är tillåtna. Andra har gjort det misstaget i Irak före honom.
Aron Lund
Mellanösternexpert och liberal krönikör