Homo- och transfobin har inte upphört, trots att det ibland låter så, i varje fall inte om man talar med en del hbtq-personer i Stockholms innerstad. Glåpord och hatbrott förekommer fortfarande.
Hatet mot vissa subkulturer är extra starkt. Det handlar om människor som sticker ut och tar plats och som inte lever enligt heteronormen. För det är ett faktum att alla hbtq-personer inte lever ett Svenssonliv – och vill heller inte göra det.
Varje år i samband med Stockholm Pride ser vi hur homofobin slår mot subkulturer i hbtq-communities. Människor talar och skriver nedlåtande om de hbtq-personer som är normbrytande. Homo- och transfobin har inte upphört förrän respekten och toleransen för subkulturer blir verklighet.
Dock strävar inte alla hbtq-personer efter ett erkännande i form av acceptans, men det är ovidkommande. Homo- och transfobi är alltid fel och ska bekämpas.
Hbtq-personer är ingen homogen grupp, snarare en mängd individer med olika identiteter och uttryck som klumpats ihop, där alla har olika föreställningar om meningen med livet.
Men i stället för att se alla olika individer inom hbtq-gruppen väljer många att klumpa ihop oss och ge oss mål i livet på kollektiv nivå.
Trots att anpassningspolitiken nästan är statsreligion i Sverige växer ändå subkulturerna, till exempel läderkulturen, vilket är paradoxalt.
Hbtq-personer måste kunna leva som de själva vill, även om det innebär att bevara sin särart. Det måste vara den enskilda individens egna mål och strävanden som är det viktiga, inte att människor ska strömlinjeformas för att fördomar ska försvinna.
Det är bara så verklig frihet kan uppstå och människor få verklig makt över sina liv.
Jenny Edberg