På senare tid har det funnits flera exempel på hur svårt det är att diskutera migrationspolitik. Det inleddes när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sa ”öppna era hjärtan”. Inte ens vänsterblocket lyckades avstå från att ge uttryck för konspirationsteorier bakom statsministerns uttalande om att Sverige ska fortsätta vara en humanitär stormakt. ”Det är för att vi inte är idioter”, fräste till exempel vänsterpartisten Ali Esbati till på en idédebattt i Malmö i för en tid sedan.
Ett annat exempel kunde skådas i förra veckan när Sara Skyttedal, förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet skrev vad många tolkade som en migrationspolitisk debattartikel (Dagens Nyheter 29/8 2014). I själva verket gjorde Skyttedal främst ett bostadspolitiskt utspel.
Partikamraterna var snabba med att ta avstånd. ”Jag delar överhuvudtaget inte de här åsikterna”, meddelade partiets rättspolitiske talesperson Caroline Szyber. Ella Bohlin, tidigare KDU-ordförande, undrade vad som hade hänt med hennes gamla förbund och skrev på Twitter att hon skämdes för Skyttedals text. Moderpartiets ordförande Göran Hägglund tog också avstånd ifrån Skyttedel och sa: ”Det vi behöver en diskussion om är hur vi bäst tar emot människor. Det kräver ansträngningar, men att vi ska hjälpa till är ställt utom all tvekan.”
Det var ingen som sa det rent ut – men budskapet var tydligt: Skyttedal hade fiskat i grumliga vatten.
Vad var det då som Skyttedal skrev som upprörde så många, inte minst hennes egna partikamrater? Troligtvis följande nyckelmening: ”Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt.”
Innan dess hade Skyttedal målat upp en bild av en dysfunktionell bostadsmarknad som inte ens på långa vägar tillgodoser behovet för dem som redan bor här. Det räcker med att läsa de återkommande tidningsreportagen från tältande studenter i Sveriges studentstäder för att förstå att bostadsbristen inte är inbillning.
Samtidigt pekade Skyttedal mycket riktigt på att det redan i dag finns cirka 11 000 flyktingar, som inte kan lämna sina anläggningsboenden för att de helt enkelt inte kan kommunplaceras på grund av bostadsbristen.
Migrationsverket räknar, i runda slängar, med en flyktingström på omkring 350 000 människor under de kommande fyra åren. Det är ett stort antal människor som måste ha någonstans att bo. Ett redan förlamande underskott av nybyggnation blir inte lättare att hantera när så många nya människor behöver tak över huvudet.
Åsiktskorridoren får gärna vara smal när det kommer till diskussionen om flyktingmottagande. Det är rätt och rimligt att Sverige fortsätter att öppna – inte bara våra hjärtan – utan även våra gränser för människor i nöd. Men då ska det även vara högt i tak gällande hur det rent praktiskt ska gå tillväga.
Csaba Bene Perlenberg
liberal skribent