– Men du rekommenderar väl alla att polisanmäla?
Frågan ställdes i samband med en av många intervjuer jag gjort med anledning av mediers granskningar av näthat. Den här gången handlade det om kränkningar mot barn. De exempel ur verkligheten jag ställdes inför kunde placeras på en skala som började med ”förfärligt” och slutade någonstans bortom ”fullständigt vidrigt”.
Vad var mina råd till dessa barn och deras föräldrar?
Jag hasplade ur mig några tips. Polisen nämndes inte bland dessa.
– Nej, jag rekommenderar inte alla att polisanmäla, svarade jag till slut. Det kan nämligen vara direkt skadligt i vissa fall.
Rättsväsendets facit när det gäller brott mot enskilda på nätet är uselt. Brottsförebyggande rådet gjorde tidigare i år en stor undersökning av anmälningar om brott i digitala sammanhang som landade i det dystra konstaterandet att 96 procent av anmälningarna inte leder någon vart.
Siffran bör tas med en nypa salt – allt näthat är inte brottsligt – men bilden av ett rättssamhälle som kapitulerat för nätkränkningarna har satt sig.
Det här har vi hört i olika versioner i åratal. Men en aspekt av utvecklingen som fått mindre uppmärksamhet är demokratihotet. Branschorganisationen Utgivarna presenterade i början av sommaren en utredning som visar att journalister och publicister ofta drabbas av hot och trakasserier. Kränkningarna hade i flera fall dessutom påverkat mediernas arbete, exempelvis genom att vissa bevakningsområden undvikits.
Liknande tongångar har också hörts från politiskt håll, inte minst från lokalpolitiker. Från min egen värld har jag hört åtskilliga berättelser om hur domare och andra jurister utsatts för trakasserier eller hot som reaktioner på deras arbete.
Bör då det brottsliga näthatet polisanmälas?
Jag kan notera att många av de personer som bäst kan bedöma när ett brott verkligen har begåtts aldrig polisanmäler de nätkränkningar de drabbas av. Det kan trigga reaktioner. Dessutom känner dessa personer säkert till prognosen för en anmälan om ett olaga hot eller ett ofredande på nätet. Den leder enbart i exceptionella fall till någon åtgärd över huvud taget.
Jag kan alltså inte i allmänhet rekommendera brottsoffer för brott på internet att vända sig till polisen. I alltför många fall har jag hört offer för återkommande kränkningar, särskilt vid fall av mobbning eller stalkning, som berättat om hur en polisanmälan med en därefter nedlagd förundersökning har varit som att hälla bensin på brasan.
– Du trodde att polisen skulle bry sig, ditt lilla äckel? Ingen bryr sig. Det finns ingen hjälp för dig att få, säger kränkarna.
Jag hoppas och tror att det kommer att finnas hjälp även för dessa brottsoffer. Inte bara för det enskilda brottsoffrets skull, utan även för att våra demokratiska institutioner behöver det. Men jag tror allt mindre på att den hjälpen återfinns i rättsväsendet.
Mårten Schultz
professor i civilrätt vid Stockholms universitet och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Rättsväsendets facit när det gäller brott mot enskilda på nätet är uselt.