Människor flyr från väpnade konflikter, förtryck och utsatthet.
Många lever som papperslösa. De är utan rättsskydd och möjlighet att åberopa mänskliga fri- och rättigheter, som är självklarheter i vårt land.
Antalet ekonomiska flyktingar ökar ständigt. Folkomflyttningar på grund av klimatförändringar har vi bara sett början av.
Vårt svenska samhälle står inför en gigantisk utmaning. Lagstiftningen för hur vi ska hantera migrationen i framtiden behöver ses över. En bred politisk överenskommelse skulle skapa trygghet för både ”gammel”- och nysvenskar.
I nuläget tycks rädsla och populistiska lösningar vara det som präglar vårt sätt att hantera frågan. Här har vi alla ett ansvar. De goda berättelserna, som skulle kunna bidra till att nyansera debatten, tycks inte komma fram i mediebruset där negativa nyheter bedöms ha ett högre nyhetsvärde.
En källa till oro är kopplingen mellan utlandsfödda och brottslighet. I så kallade särskilt utsatta områden, som främst finns i våra större städer, har segregationen cementerats i generationer.
Enligt Brottsförebyggande rådets rapport 2017:7 – ”Utvecklingen i socialt utsatta områden i urban miljö” – är det främst kvinnorna som upplever en större otrygghet än personer i övriga urbana områden. Positivt är att man noterat en viss minskning av brott mot enskild person.
Att integrera människor med annorlunda bakgrund, utbildningsnivå, kultur och religion är en stor utmaning. Många svenska kommuner utanför storstadsområdena har tagit emot nysvenskar; både som ensamkommande och hela familjer.
För flera av dessa orter har migrationen upplevts övervägande positiv. Inte minst i glesbygd där man också har en intention att de nyanlända ska stanna kvar.
Kan man se någon förhöjd brottsstatistik i dessa kommuner?
Intentionen i den nya gymnasielagen är att cirka 9 000 ensamkommande ungdomar, som vistats i Sverige sedan hösten 2015, och inte fått sin ansökan prövad utifrån utlänningslagen som de utlovats, ska ges en ny möjlighet till uppehållstillstånd.
Många svenska kommuner utanför storstadsområdena har tagit emot nysvenskar. För flera av dessa orter har migrationen upplevts övervägande positiv.
Den nya gymnasielagen innebär krav på studier, och nolltolerans för brottsbelastning, vilket tydligt exkluderar personer som begår brott. Uppehållstillståndet gäller i 13 månader och måste sedan sökas på nytt. Man ger även klartecken till arbetstillstånd, vilket gör det möjligt för dessa ungdomar att bidra till sin egen försörjning.
För att ha möjlighet att söka permanent uppehållstillstånd, ska man inom sex månader efter fullgjord utbildning, visa att man kan försörja sig själv genom tillsvidareanställning eller inkomster från näringsverksamhet.
Lagen kritiseras bland annat utifrån att man inte kräver styrkt identitet. Många av våra ensamkommande ungdomar har flytt från Afghanistan till Iran och saknar godkända identitetshandlingar.
Kan man se den nya gymnasielagen som en möjlighet för dessa ungdomar att genom återkommande granskning visa att de är skötsamma och inte utgör något hot?
När det gäller studier för nyanlända är det viktigt att kvaliteten på introduktionsprogrammen är likvärdiga över hela landet och ger den studerande möjlighet att nå adekvat kunskapsnivå.
I nuläget är det stora skillnader mellan kommunerna. Vissa skolor ger endast möjlighet att uppnå godkänt, och dessutom i ett fåtal ämnen, vilket ger så låga studiepoäng att man inte kommer in på flertalet av de nationella gymnasieprogrammen.
Sverige är inne i en högkonjuktur. Behovet av nya lastbilsförare, inom det närmaste året, beräknas till 7 000. Det är dubbelt så mycket som antalet utbildningsplatser. Samtidigt tas utvisningsbeslut för ensamkommande ungdomar som genomfört större delen av fordonsteknisk gymnasieutbildning.
Den svenska demografin visar att vi behöver fler personer i arbetsför ålder för att bära upp kostnaderna och omsorgsbehovet för en åldrande befolkning. Redan nu är vi beroende av nysvenskar inom vård och äldreomsorg. Hur ska vi klara den framtida utmaningen utan arbetskraftsinvandring?
En viktig fråga i debatten är kostnaderna för migrationen. Det svenska samhället har investerat ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga resurser i dessa ungdomar under asyltiden. Många har lärt sig svenska, har intentionen att utbilda sig i ett yrke och längtar efter att få jobba.
Är det rimligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att utvisa dessa ungdomar, som vi redan investerat så mycket resurser i, och som inom några få år kan bidra i vårt svenska samhälle som arbetstagare och skattebetalare?
Kan man väga in både asylskäl och vårt behov av arbetskraftsinvandring i bedömningen?
Kan man se till Sveriges hela avlånga land där erfarenheter av migration och integration kan skilja sig radikalt beroende på vilket geografiskt område som belyses?
Ulla Norman, Malå, socionom, leg psykoterapeut, handledare