Det svenska kalenderåret är fyllt av trivsamma traditioner.
Den återkommande debatten om huruvida skolavslutningar ska hållas i kyrkan eller ej är inte en av dem.
Nu tycks det som att dispyten kan lösas lagom till sommaren.
Alliansen tillkännagav nyligen att de ska lägga fram en motion om att konfessionella inslag ska tillåtas i skolan. Om en majoritet röstar för innebär det att det skulle bli ett slut på förvirringen i slutet av varje termin kring om det är okej att eleverna vistas i en kyrka, om prästen får säga några väl valda ord eller om man verkligen får sjunga hela ”Den blomstertid nu kommer” – trots att Gud nämns i en av verserna. Och det vore sannerligen en ynnest, för alla inblandade parter.
Att skolbarn besöker en kyrka två gånger om året och kanske sjunger någon psalm är inget konstigt.
Det som är konstigt är den påtagliga ängslighet som finns kring religion i Sverige.
Gudstro behandlas närmast som en luftburen smitta. Det tycks finnas en rädsla för att den som hör ordet ”Gud” yppas eller bevistar en religiös lokal, särskilt en kyrka, ska drabbas av akut religiositet. Det verkar vara synnerligen skadligt för barn i skolåldern, som uppenbarligen bör skyddas från religion till varje pris. Och särskilt i samband med skolavslutningar.
Det finns dock ingen anledning att oroa sig. Den som fruktar för att Alliansens förslag ska innebära lagstadgad indoktrinering av skolbarn kan slappna av. Motionen betyder inte att det ska bli dagligt reciterande av ”Fader Vår” i skolan. Däremot slipper skolledare bekymra sig över huruvida det är tillåtet för barnen att sjunga samtliga verser i ”Den blomstertid nu kommer”, även de som nämner Gud, när juni stundar.
Och förhoppningsvis kan vi lämna debatten om avslutningar i kyrkan bakom oss, och ägna oss åt trevligare traditioner. Såsom att fira kanelbullens dag, eller äta semlor.
Susanne Nyström