I Sverige ser vi i dag nyinvesteringar i gruvor på många håll, vilket är positivt för sysselsättningen. När det sker i kommuner med vikande arbetsmarknad och utflyttning, kan det vända utvecklingen.
Problemet är emellertid att när gruvorna ligger så till att brytningen kräver att bostäder och andra fastigheter rivs, fungerar inte den svenska ersättningsmodellen vid inlösen av fastigheter. Så är fallet i till exempel Malmberget och Kiruna, där statliga LKAB:s gruvors expansion kräver rivning av bostäder.
Ersättningsmodellen innebär att småhusägaren får ”marknadsvärdet” plus 25 procent i ersättning. Men när det kostar mycket mer att bygga en ny bostad än vad man får för den befintliga, blir det ödesdigert för de boende. Likaså för hyresgäster som tvingas flytta till nya bostäder med högre hyra. Statliga LKAB får samtidigt hela exploateringsvinsten på hundratals miljarder kronor, när gruvbolaget tack vare rivningarna, kommer åt järnmalmen under husen.
Mer än orättvist, kan man tycka.
Det kan därför inte vara rimligt att som i dag tvinga boende att:
- ta stora nya bostadslån för att finansiera ersättningsbostäder.
- betala mycket högre hyror.
- flytta till mindre boenden.
- flytta från orten på grund av att de inte klarar av att finansiera en ny bostad.
Till följd av de njugga ersättningarna och höjda hyrorna, kommer många inte att bygga nya bostäder, eller flytta in i nybyggda hyresrätter, utan helt enkelt lämna orterna. Det är inte bra för gruvkommunerna när gruvexpansion blir samhällsrivning.
I Tyskland har runt 110 000 människor i hundratals samhällen tvingats flytta de senaste årtiondena på grund av gruvbrytning. Tyskarnas enorma erfarenhet av samhällsflyttar har lett fram till en där sedan länge fungerande och beprövad modell för samhällsflyttar, nyckel mot nyckelprincipen. Modellen inbegriper allt och alla: Villaägare, lägenhetsägare, hyresgäster och företag. Grundtanken är att en samhällsflytt ska ske så att det nya samhället kan fortsätta fungera och att de som måste flytta ska gå skadeslösa från flytten och få nya bostäder.
I Tyskland eftersträvar man även att genomföra flyttarna på ett socialt omhändertagande sätt. Det rör sig till exempel om att ge klara besked angående när flytt ska ske, för att minska osäkerhetskänslan, och att göra flyttarna samlat, så att de boende inte blir sittande i ett rivningssamhälle mer än nödvändigt länge.
De stora satsningar som görs i gruvnäringen kräver att nödvändiga samhällsflyttar kan ske på ett socialt acceptabelt sätt och att ersättningsreglerna för boende och fastighetsägare är rimliga. En statlig utredning med uppdrag att ta fram förslag konkreta förslag måste tillsättas. Härvid torde mycket finnas att hämta från tyska erfarenheter och lösningar.
Ulf Stenberg