Har vid det här laget skrivit två krönikor och fått en hel del reaktioner, i huvudsak positiva: ”Det kan nog ligga en del i utmaningen att få ett inflyttningsnetto på 600–700 personer per år när det i dag ligger nära noll”, var det en som skrev.
Men även om jag tvivlar är det positivt att vi har en vision, en tilltro till vår egen förmåga att påverka framtiden. Att vi är tydliga både med att vi vill och att vi gör. Insatser som kulturhus och bostadsbyggande i centrum är exempel på detta.
Antalet människor på jorden växer kraftigt. Det handlar om miljarder de närmaste 10–15 åren. Många av dessa skulle givetvis kunna flytta till Skellefteå, men då handlar det om frågan jag lyfte i min förra krönika.
Ska en tillväxt i fler jobb föregå inflyttning eller kan man växa bara genom att vara en öppen och trivsam stad och aktivt öka flyktingmottagandet. Skapar inflyttade försörjning själv eller ska de ”flytta till ett jobb”?
Med tiden kan den lokala arbetsmarknaden öka till följd av ökad inflyttning. Jag har mött flera nyinflyttade och kreativa personer med både utbildning och erfarenhet från andra länder som kommer att bidra till fler företag och jobb i Skellefteå.
Men för många som kommer hit som flyktingar är det svårt att få ett jobb och försörja sig vilket har både med kunskaper och med våra attityder att göra.
Och jag står fast vid det jag konstaterade i min förra krönika: Det räcker inte att offentlig sektor och att serva varandra om vi vill växa.
Detta med kulturhus tycker jag är positivt. Mitt i centrum, en plats som inte har kommers och försäljning som idé utan glädje, energipåfyllning, mänskliga kontakter och upplevelser som grund.
Med ett resecentrum integrerat, med vänthall och busspåstigning utan paraply. Ett hus både för de etablerade, som teatern och biblioteket, och för de nya, ofta unga, de kommande kulturuttrycken: Små scener, utställningslokaler, ett dansgolv.
Jag hoppas få se små träffpunkter, kaféer, något matställe, en pub. När man kommer med buss eller tåg till Skellefteå är en ”kulturgata” det man först möter. En inomhusgata utan butiker, men med inspiration som gör att man vill stanna, både i huset och i staden.
Talade med en äldre man i Bureå som var orolig för sin hälsocentrals framtid. Vi landade i att Västerbottens bästa hälsocentral skulle ligga på våning sex och sju i kulturhuset, med hiss direkt från bussen.
Till slut detta med svårigheten att ta till sig nya idéer. Det har visat sig att de som vanligen vinner folkomröstningar är de som säger nej till förändringar. Ett exempel är trängselskatt i Göteborg, ett annat brobygge i Skellefteå, eller på nationell nivå, införandet av euron …
Därför är jag glad att vi slipper omrösta om kulturhuset.
Per Lindbäck
tidigare ombudsman för IF Metall
Jag hoppas få se små träffpunkter, kaféer, något matställe, en pub.