De senaste dagarna har det hörts många röster som menar att den ryske presidenten Vladimir Putins engagemang i Syrien bör ses som en förhandlingsbricka för att på sikt lätta de sanktioner som riktats mot Ryssland som en följd av landets olagliga krigföring i Ukraina.
Det är en grund analys som baserar sig på önsketänkande eftersom en lättnad av sanktionerna kräver att Ryssland upphör med sin annektering av Krim eller drar tillbaka de ryska soldater som strider i östra Ukraina.
Tvärtom har rysk militär sedan ett bra tag mobiliserat längs med gränsen till Ukraina och det finns i dag ingenting som tyder på att Ryssland kommer att ändra sitt beteende mot sin granne.
Däremot kan Ukraina i allra högsta grad användas som förklaringsmodell för det ryska engagemanget i Syrien om man tillämpar ett helt annat perspektiv: geopolitikens småsinthet har återkommit med full kraft.
På samma sätt som Ryssland inte kunde acceptera Ukrainas fria demokratiska val att alliera sig med väst, kan Ryssland inte acceptera att förlora inflytande i Mellanöstern genom att låta sin allierade, diktatorn Bashar al-Assad, falla.
På det viset är de utrikespolitiska krigsengagemangen även i allra högsta grad inrikespolitiska. Det handlar inte bara om en putinistisk revanschism, utan även om att rädda ansiktet. Putin kan inte förlora ännu mer av det som Ryssland redan ”förlorat” efter Sovjets fall.
Att Ryssland nu förflyttat attackflygplan och andra flygstridskrafter till Syrien, är ett gravt underkännande av världssamfundets förmåga till samling.
Det syriska inbördeskriget har rasat i fem år. USA:s president Barack Obama har varit ytterst motvillig att engagera sig, och därmed har resten av västvärlden inte heller behövt göra det. I ett sådant säkerhetsvakuum har det varit öppet mål för Putin. Det riskerar även att säkra Bashar al-Assads blodiga styre.
Att Putin är villig att öppet ge sig in i vad som från ryskt håll länge ansetts vara en intern syrisk angelägenhet, betyder att Bashar al-Assad varit närmre att falla än vad omvärlden kanske förstått.
Den ryska flottbasen i Tartus, belägen 90 kilometer söder om den nya ryska flygbasen i Latakia, genomgår också en upprustning. Flottbasen är Rysslands enda sjöport mot Medelhavet, och är därmed av stor strategisk vikt för Ryssland. Basen har dock förfallit sedan Sovjettiden. Redan 2010 fanns planer på uppgraderingar, men inbördeskriget i Syrien satte stopp för de planerna.
Att de nu återupptagits visar att Ryssland inte bara är beredd att engagera sig i striderna på ett sätt som garanterar att flottbasen kan användas även framgent, utan även att Putin ser långsiktigt på sitt engagemang i Syrien och i förlängningen även i hela regionen.
Med flottbaserna på Krimhalvön och i Syrien garanterar Putin att Ryssland fortsätter vara en marin stridskraft att räkna med, även långt ifrån moderlandet.
Csaba Bene Perlenberg