FN:s klimatförhandlingar förknippas med motgångar och misslyckanden. Nu senast var det i Warszawa som man körde fast. Det blir allt mer uppenbart att det kommer att vara svårt att få till ett globalt bindande avtal vid nästa stora klimatmöte i Paris 2015. Ändå fortsätter Sverige och EU att fokusera på målet om ett nytt bindande globalt avtal.
Vad beror de bristande resultaten på?
Varför har förhandlingarna kört fast och vad behövs för att komma vidare?
Bakgrunden är en kompromiss mellan ett bindande avtal och hur stora globala utsläpp som omfattas. Vill man ha ett bindande avtal som alla parter ska skriva under, så blir nivåerna på utsläppsminskningarna låga. Något annat verkar inte möjligt om man ska få så många oliktänkande länder att enas.
Trots detta har klimatförhandlingarna i snart 20 år fokuserat på att tvinga in samtliga länder i en och samma bindande överenskommelse. Men en jämförelse som IVL gjort mellan frivilliga, nationella åtaganden och ett bindande klimatavtal pekar däremot på att det sistnämnda inte bör ses som det huvudsakliga och enda slutmålet.
FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 sågs av många som ett misslyckande, men i stället måste de frivilliga, nationella löftena som presenterats under och efter mötet betraktas som ett stort och viktigt steg framåt. Länderna bakom dessa löften svarar tillsammans för cirka 80 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Länderna som skrivit under det bindande Kyotoprotokollet står endast för cirka 15 procent. Kompromissen är alltså tydlig – få vill binda sig vid stora utsläppsminskningar i ett internationellt avtal.
Stora utsläppsländer som USA, Kina och Indien föredrar frivilliga, nationella åtaganden som i många fall också är politiskt och juridiskt bindande, vilket bekräftas i IVL:s forskning om klimatpolitikens drivkrafter. Det gäller inte minst Kina som har lagstiftat om att genomföra utsläppsminskningarna.
Frågan är också hur bindande Kyotoprotokollet är då Kanada lämnade avtalet utan att drabbas av några sanktioner. Ett mer bindande avtal än Kyotoprotokollet skulle ha ett värde, men förhandlingarna går i motsatt riktning.
FN:s klimatförhandlingar om ett bindande avtal har nått vägs ände. Miljöminister Lena Ek (C) vill att Sverige ska bli en medlande och konstruktiv aktör i förhandlingarna. Ett sådant arbete måste bättre lyfta fram de stora möjligheter som finns med ett system som bygger på frivilliga åtaganden och nationell lagstiftning.
Tord Svedbergvd IVL Svenska Miljöinstitutet
Peter Stigsonteknologie doktor IVL Svenska Miljöinstitutet