Nyligen genomfördes seminariet ”En plats i solen” i Umeå.
Det handlade om alla människors lika värde och utgick från Solkrafts erfarenheter.
Skellefteå har haft ett konstruktivt samarbete sedan kommunen bland annat startade Solkraft för över 30 år sedan. Där finns varje år 700 människor med en bakgrund i psykiatri, missbruk, kriminalitet och andra områden, och som hamnat utanför arbetsmarknaden.
Drygt tio procent av dem går varje år ut i studier och riktiga jobb. Att nå så långt förutsätter ett långtgående samarbete mellan myndigheter, fackföreningsrörelse och företag.
När Socialstyrelsen gör tillsyn av hur psykiatrireformen efterlevs hamnar Skellefteå alltid i topp. Tusentals individer har lämnat livet ute i kylan och i stället blivit behövda av andra i arbeten. Kostnaden i kronor har varit marginell, vinsten enorm.
Det har varit fantastiska decennier för alla i kommun, landsting och stat att samarbeta kring tusentals individer så att de får hjälp med sina skador och sedan börjar arbeta. Kraften som uppstår när man lyckas i samarbetet går inte att överskatta.
Men nu gäller allt oftare motsatsen. I stället för att hjälpa människor ska de kontrolleras. Man hade lyckats med att bryta upp murarna mellan stat, kommun och landsting. Alla bistod varandra. Nu håller de tidigare stuprören mellan dem på att återinföras – ansvarsflykten ökar.
Det svenska samhället – med generella försäkringar för samtliga – har fått sprickor. I dag får bara fyra av tio öppet arbetslösa a-kassa. 2006 var det åtta av tio. Ingen får ut mer än 10 472 kronor/månad. Medlemmarna i a-kassan har minskat från 90 till 70 procent.
En allt mindre andel av sjuka får ut 75 eller 80 procent av inkomsten. Sjukersättningen har minskat mest av alla bidragsformer.
Bara en av sju uppfyller kravet på försörjningsstöd, som ska vara det sista skyddsnätet. Sex av sju borde ha sin försörjning på annat håll, till exempel genom a-kassa eller sjukersättning.
Betydande grupper av människor har alltså hamnat i ett försäkringslöst tillstånd. Vid sjukdom är de ”nollade”, visserligen försäkrade men med noll kronor i ersättning. Den sjukskrivna kvinnan som vårdas för cancer, och inte kunnat besöka Arbetsförmedlingen, riskerar ofta att bli ”nollad”.
Några hundra tusen av dem är anmälda hos arbetsförmedlingen som icke anställningsbara. Många andra kommer inte ens så långt utan lever i ett vakuum.
Kontrollapparaten runt människorna byggs ut på bekostnad av att samhällets insatser för att rehabilitera dem till goda liv, enligt Solkrafts modell, blir beskurna.
Processen har pågått under hela 2000-talet, oavsett regering.
Nu har de små stegens tyranni fått bägaren att rinna över.
Vi blåser i visselpiporna. Det finns en lösning sedan 30 år som rymmer goda liv för alla, som inte kostar pengar. Solkraft är en förebild i Sverige. Varför ersätta det med något sämre? Vi står till förfogande med vår kunskap för att besluten ska bli bättre.
Leif Stenberg
en av arrangörerna av ”En plats i solen”
Nu har de små stegens tyranni fått bägaren att rinna över.