Det dånar ett eko av antiliberalism över Europa. Vinnarna i valet till Europaparlamentet är partier som vill höja skatter och stänga gränser. Oavsett om populismen grundas i fransk antisemitism eller dansk provinsialism är valresultatet ett misstroendevotum mot den inre marknaden.
Totalt ser liberala ALDE-gruppen – i vilken Sverige representeras av Folkpartiet och Centern – ut att backa från 84 till 66 platser. Partigruppen, som alltid stått upp för tolerans och tillväxt, får mindre än tio procent av européernas röster när toleransen och tillväxten behövs som mest.
Brittiska Liberaldemokraterna förlorar tio av elva mandat. Tyska FDP krälar ännu i stoftet efter förra årets förnedrande uttåg ur förbundsdagen och tappar nio av tolv. Storbritanniens och Tysklands liberala EU-parlamentariker ryms alltså i samma taxi, vilket är en symbolisk bild över de senaste årens bumpiga färd.
Från den kraftiga höjningen av studieavgifter, till oförmågan att bekämpa bostadsbristen, har Liberaldemokraterna varit alldeles för lojala med Storbritanniens konservativa parti. På ett liknande sätt förvandlade koalitionsregeringen med Angela Merkels CDU humanistiska FDP till fundamentalistiska skattesänkare i mörk kostym.
Det stundtals entoniga försvaret av finansmarknaderna har gjort europeiska liberaler till bankernas nyttiga idioter. Liberaldemokraternas försök att rädda EU-valet, genom att i sista stund profilera sig som invandringskritiska UKIP:s politiska antites, mottogs som ett dödsryck för att vinna tillbaka kärnväljarna på universiteten.
Den europeiska liberalismens framtid är inte Frankfurts och Londons finansdistrikt. När jag häromveckan besökte uppstickarpartiet NEOS – som tar ett av Österrikes mandat i Europaparlamentet – spartanskt inredda vindslokal i Wiens studentkvarter Neubau, slogs jag av hur flera liberala partier blivit synonyma med samhällets elit.
Starkt pro-europeiska NEOS bildades så sent som 2012. Partiets slitna entré ligger vägg i vägg med socialhjälpens loppmarknad. Den inte helt väloljade organisationen bygger på volontärer och innan 25-åriga toppkandidaten Stefan Windberger dyker upp hinner jag dricka två koppar sött kaffe.
Mellan tuggorna på den sena lunchen smattrar åsikterna fram och när Windberger håller EU:s jordbrukssubventioner ansvariga för flyktingkatastroferna i Medelhavet, och väver samman två europeiska ödesfrågor, så gör han det med den unga idealistens entusiasm. NEOS är ett principfast exempel på hur Europas antiliberaler kan bemötas och blir intressanta att följa i parlamentet.
Lars Kriss