Enligt ett gammalt skämt är himlen en plats där poliserna är britter, kockarna är fransmän och byråkraterna från Schweiz.
I helvetet är det britterna som lagar mat, fransmännen som är ingenjörer och italienarna byråkrater.
När EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen presenterade sitt förslag till kommission finns vissa paralleller.
Italien, med näst högst statsskuld i EU, har fått ansvar för ekonomin. Estland, med Europas smutsigaste elproduktion, fick energiportföljen. En skönhetsdrottning från konservativa Malta ansvarar för jämställdhetsfrågor. Och Sverige, ett av de länder som hade svårast att tackla flyktingkrisen, ansvarar för migrationen.
Bortom fördomarna finns förstås många kompetenta politiker. Det gäller inte minst Ylva Johansson (S), Sveriges kommissionär, som är ett av de tyngsta namnen i svensk politik.
Det finns ändå skäl att fråga sig vilken sorts kommission vi fått, vad den kan få gjort och hur den kommer att uppfattas runt om i Europa.
Men det finns ändå skäl att fråga sig vilken sorts kommission vi fått, vad den kan få gjort och hur den kommer att uppfattas runt om i Europa.
von der Leyen och hennes klimatambitioner utgör med största sannolikhet en nivåhöjning från den kontroversielle Jean-Claude Juncker, som inte bara stått för många diplomatiska klumpigheter utan även varit alltför rundhänt i relation till EU:s institutioner, exempelvis genom den olagliga utnämningen av generaldirektör för kommissionen.
Samtidigt finns flera namn som väcker frågor.
Sylvie Goulard, Frankrikes förslag till kommissionär, utreds för att ha fifflat med de så kallade kontorspengarna under sin tid som Europaparlamentariker.
László Trócsányi var justitieminister i Ungern när många varnade för att landet monterade ner viktiga beståndsdelar i rättsstaten.
Nicolas Schmit, Luxemburg, anklagas för att ha försökt muta poliser.
Johannes Hahn, Österrike, för att ha plagierat sin avhandling,
Mariya Gabriel, Bulgarien, för att ha fuskat till sig en lägenhet.
Anklagelser i sig bör naturligtvis inte vara ett hinder för att bli kommissionär. Men så länge EU:s verktyg mot korruption är så svaga som de är – antikorruptionsbyrån Olaf kan exempelvis inte inleda brottsutredningar – kvarstår alltför många frågetecken.
Vid sidan av höga klimatambitioner är det en sak som borde prioriteras i von der Leyens kommission.
Arbetet mot korruption och för ökad insyn i EU:s centrala institutioner handlar ytterst om förtroendet för hela unionen.
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån