Låt oss se fredagens försvarsöverenskommelse från den ljusa sidan.
Regeringen och tre allianspartier, alltså tre fjärdedelar av riksdagen, har enats om försvarets inriktning och finansiering för åren 2016 till 2020.
Försvaret har således äntligen fått långsiktiga spelregler och en anslagshöjning som är högre än de 6,2 miljarder kronor som regeringen utlovade i mitten av mars.
Baksidan är att tillskottet på 10,2 miljarder kronor inte är i närheten av de 16 miljarder som Försvarsmakten, enligt egen utsago, behöver för att ens kunna bibehålla status quo. Dessutom ska utökningen inte bara täppa igen stora budgethål, utan även räcka till att återmilitarisera Gotland.
En annan missräkning är att det inte blir någon Natoutredning, utan bara en utredning om internationella samarbeten, som inte får ifrågasätta alliansfriheten. Parallellt ska frågan om ett kombinerat plikt- och yrkesförsvar av dansk modell utredas, vilket i praktiken skulle innebära att värnplikten åtminstone delvis återinförs.
Sist men inte minst är Folkpartiet inte med i uppgörelsen, och partiet kommer därför heller inte att ingå i försvarsgruppen som ska samråda i frågor som gäller försvarsöverenskommelsen.
Anledningen är att major Björklunds kompani inledde veckan med att störta ut från försvarsförhandlingarna, som redan då pågick på övertid, eftersom det är en vallgrav mellan Folkpartiet och de andra partierna i försvarsfrågan.
Förhoppningsvis är Folkpartiets uteslutning bara tillfällig. Det vore bedrövligt om Alliansens mest försvarsvänliga parti utestängs från försvarsfrågorna, som är ett av tre samarbetsområden i decemberöverenskommelsen.
För även om försvaret har fått ramar för fem år framåt, är det inte omöjligt att dessa kan behöva justeras.
Som försvarsminister Peter Hultqvist (S) sa under fredagens presskonferens har situationen i Sveriges närområde ändrats och då behöver försvarsanslagen revideras.
Det kan mycket väl hända igen.
Susanne Nyström