Inför andrakammarvalet 1968 såg det ut att bli maktskifte. Socialdemokraterna hade två år tidigare gjort ett med den tidens mått uselt kommunalval – 42 procent – och de borgerliga partierna kände att de hade vind i seglen. Men drygt tre veckor före valet invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien. Valrörelsens logik förändrades och väljarna sökte tryggheten hos den sittande regeringen.
När rösterna räknats hade Tage Erlander och Socialdemokraterna för första och enda gången fått egen majoritet i ett riksdagsval.
Konflikten mellan Ryssland och Ukraina kan på samma sätt komma att spela partistrategerna, som knappast räknat med risken för krig i vårt närområde, ett ordentligt spratt.
I tisdags kom beskedet att den parlamentariska försvarsberedningen fått ytterligare några månader på sig att ta fram underlaget för försvarets framtida inriktning. Det innebär att rapporten kommer att publiceras i Europaparlamentsvalrörelsens slutskede och att ingen politiker kommer att kunna åka till Almedalen utan att prata om försvaret och Gotlands säkerhetspolitiska betydelse.
Vad som talar emot ett sådant scenario är att försvarspolitik ytterst sällan blir valfrågor. Inte ens U-137:s grundstötning i Karlskronas skärgård 1981, gjorde försvarsfrågorna viktiga i väljarnas ögon, konstaterade exempelvis statsvetaren Jonas Hinnfors häromdagen.
Men 2014 kan, precis som 1968, mycket väl bli ett undantag. Det kan gynna alliansen om väljarna söker trygghet i en orolig omvärld. Samtidigt kommer alliansen, och då särskilt Moderaterna, knappast undan kritik för att ha ignorerat försvaret och bortsett från de varningssignaler kring utvecklingen i Ryssland som kommit under lång tid.
En valrörelse som handlar om försvars- och utrikespolitik innebär emellertid även uppenbara problem för Socialdemokraterna, som kommer att tvingas hantera frågor om det verkligen går att lita på Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Även om vi kan gissa att Gustav Fridolin (MP) inom kort inte bara kommer att beskriva sig själv som både språkrör, journalist, lärare och pappa, utan även som livslång försvarsvän.
Folkpartiet, som samlas till kommunpolitiska dagar i helgen, hoppas utan tvivel på försvarsfrågan. Jan Björklund (FP) har länge och relativt ensamt betonat både de ryska hotbilderna och vikten av att kunna försvara Gotland, men utan att få genomslag i vare sig opinion eller regeringspolitik. Att partiet nu kan sägas ha fått ”rätt” kan mycket väl ändra på detta.
Även Kristdemokraterna tycks sätta sitt hopp till försvarsfrågorna, och var i veckan snabba med att kräva en utredning om svenskt Natomedlemskap.
Samtidigt är det långt ifrån säkert att Natomedlemskap, som även Folkpartiet kommer att driva, är det som bör prioriteras. Det finns många goda argument för ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen. Men det folkliga stödet är litet, och risken är att Natodrömmar blir en bekväm ursäkt för att även fortsättningsvis slippa konfrontera de svåra frågorna om inriktningen på vårt eget försvar och försvarsbudgetens storlek.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån