Vi hade knappt hunnit fram till lekplatsen när femåringen försvann in i repställningen.
Efter ett par minuter satt han förnöjt och spanade ut från en minimal plattform flera meter upp i luften.
– Titta mamma!
Jag gjorde mitt bästa för att dölja min rädsla.
– Vad du är bra på att klättra!
Att gradvis släppa taget om sina barn är en utmaning. Som förälder är det lätt att se farorna som lurar kring varje hörn. Vassa kanter, hårda underlag, obetänksamma bilister.
Under de senaste decennierna har svenska föräldrar blivit allt bättre på att skydda barnen. Fritiden planeras, barnen skjutsas, farliga aktiviteter begränsas.
Det har onekligen en del positiva effekter. Under början av 1970-talet dog omkring 400 barn i olyckor varje år, nu har antalet minskat till omkring 70.
Men försiktigheten har ett pris. Samtidigt som föräldrar har blivit bättre på att förebygga risker finns det många tecken på att den uppväxande generationen är mer beroende av sina föräldrar – och mår psykiskt sämre.
I Sydsvenskan intervjuades miljöpsykologen Fredrika Mårtensson ( 23 juni 2015), som har studerat utelek i över 20 år. Nu har hon gjort en studie där barn från två olika grupper jämförs – de som blir skjutsade till olika aktiviteter och de som är mer självständiga.
Resultatet förvånar inte: ”Barn från den senare gruppen kunde betydligt lättare orientera sig och sätta ord på hur de upplevde omgivningarna. Rörelsefriheten hjälper dem att hitta sin egen plats i världen.”
Enligt den norska psykologiprofessorn Ellen Sandseter är barn programmerade att känna rädsla för saker de inte kan bemästra, som höga höjder och vassa föremål. Samtidigt har de ett djupt liggande behov av att testa just det som är farligt. Klättra så högt att det pirrar i magen. Peta på något som brinner. Cykla lite för fort.
Ett måttligt risktagande kan förebygga farligt och utåtagerande beteende och leda till att barnen blir mer självsäkra som vuxna. Barn som har trillat från höjder före nio års ålder är mindre rädda för höga höjder som vuxna, enligt Sandseter.
Samma sak gäller för separationer. De som har varit med om flera separationer före nio års ålder lider mindre risk för separationsångest som artonåringar.
Många familjer planerar sina sommarveckor i detalj för att få ut bästa möjliga upplevelse. Men för barnens del finns det gott om äventyr som kan ske hemma.
Några av mina bästa sommarminnen kommer från besöken i mormors stuga. Inte för att hon aktiverade oss, utan tvärtom. Vi klättrade upp på taket och åt körsbär direkt från trädet, fiskade krabbor från klipporna, eldade i kaminen och täljde med vassa knivar.
Självständighet kan uppmuntras genom små steg. Som att låta barnet cykla till affären och köpa mjölk. Ta bussen på egen hand. Klättra upp i toppen på ett träd. Tända en brasa. Tälta med en kompis. Göra volter från bryggan.
Den sortens aktiviteter kräver att föräldrar lär sig att tygla sina rädslor. Men om resultatet är lyckligare, starkare och mer självständiga barn är det värt det.
Karin Rebas