Mitt i demonstrationerna mot friande våldtäktsdomar friades en tidigare våldtäktsdömd man, utan att det väckte någon uppmärksamhet. Det är inte så konstigt. Domen kom från Gulating lagmansrett i norska Bergen. Domen förtjänar dock uppmärksamhet. Den kan nämligen ingjuta hopp där många i dag ser hopplöshet.
I juni 2012 inträffade den händelse som gav upphov till rättegången. En man och en kvinna träffades på Fotballpuben. Därefter följde kvinnan med mannen hem. Vad som sedan hände kunde inte utredas med fullständig säkerhet.
Enligt kvinnan tvingades hon ha sex med mannen, vilket också tingsrätten ansåg, och mannen dömdes till 4,5 års fängelse. Domen överklagades. Överrätten fann, med hänsyn till det stränga beviskrav som gäller i brottmål, att mannen inte kunde dömas till något straff. Hans skuld var inte ställd utom rimligt tvivel.
Så långt är det inte något ovanligt med den norska processen. Det som är ovanligt är att mannen inte bara friades, utan att han i samma dom fälldes för ansvar för samma händelse.
Domstolen konstaterade nämligen att det fanns en ”klar sannolikhetsövervikt” för att mannen begått övergreppet. Denna grad av sannolikhet räckte inte för att döma honom till något straff, men det var tillräckligt för att döma honom att betala 150 000 norska kronor i kränkningsersättning.
Domstolens budskap var därmed: Vi är inte helt säkra på att du gjort det åklagaren anklagat dig för, men det framstår som det mest troliga. Och det räcker för att hålla någon ansvarig i skadeståndsrätten, som är en del av civilrätten.
En liten juridisk utvikning. Rättssystemet innehåller två system för ansvarsutkrävande: straffrätten och skadeståndsrätten. I straffrätten utkräver staten ansvar från personer som antas ha brutit mot lagen. I civilrätten utkräver enskilda ansvar mot personer som antas ha skadat eller kränkt dem.
Systemen överlappar i viss mån varandra, men det finns viktiga skillnader. En är kraven på bevisning. I civilrätten är beviskravet i allmänhet lägre än i straffrätten. Det räcker, något förenklat, att offret kan göra sin beskrivning mer sannolik än den anklagades. En annan viktig skillnad är att civilrätten inte kräver uppsåt. Det räcker med att den som anser sig kränkt eller skadad kan visa att den som påstås vara skyldig har agerat oaktsamt.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande att en domstol kan anse att en person ska frias samtidigt som personen hålls ansvarig. Det har att göra med att det finns olika former av ansvar. Det förvånande är snarare att det inte sker oftare.
För brottsoffret kan domar som den från Gulating lagmansrett betraktas som en upprättelse. En sådan dom innebär att domstolen konstaterar att brottsoffrets version är klart mer trolig än den anklagades, även om full visshet inte kan uppnås.
En insikt om skillnaden mellan de två ansvarssystemen kan förändra debatten om sexualbrott i grunden. Reglerna finns redan där – de har alltid funnits där. Det krävs bara att de används så som det är tänkt att de ska användas.
Mårten Schultz
Professor i civilrätt vid Stockholms universitet och fristående krönikör hos Liberala nyhetsbyrån