DEBATT: Förlöjliganden och hån är en del av vår vardag

Många elöverkänsliga har det kämpigt.

Det är svårt att få till en fungerande vardag i ett alltmer trådlöst samhälle där det nära nog inte finns en enda ”vit fläck” på kartan där vi kan må bra.

Förlöjliganden, hån och ifrågasättanden, i både tal och i skrift, förekommer nästan dagligen.

Därför är det välkommet med lite medvind som ger oss nya krafter.

Tack, kommunfullmäktige i Skellefteå för att vi får behålla elsaneringsbidraget.

För en tid sedan fälldes också SVT Rapport i Granskningsnämnden efter ett inslag om elsaneringsbidrag som bland annat rörde Skellefteå. Rapport hade felaktigt uppgivit att elöverkänslighet ”av staten inte klassas som ett funktionshinder”.

Nämnden ansåg också att det till följd av denna information framstod som att flera kommuner på felaktiga grunder beviljat elöverkänsliga stöd. Vi gjorde denna anmälan redan i januari. Kvarnarna mal långsamt, men till slut segrade sanningen.

Vi elöverkänsliga kräver respekt för vårt sedan 1995 godkända funktionshinder. Vilket ramaskri det skulle bli om exempelvis synskadade eller rörelsehindrade skulle förlöjligas på samma skamliga sätt som vår grupp. Det är inte acceptabelt i 2000-talets Sverige.

Europarådet rekommenderar i sin resolution 1815 (2011) att särskilda åtgärder införs för att skydda elöverkänsliga, inklusive att inrätta strålningsfria zoner som inte täcks av trådlösa nätverk.

EU:s ekonomiska och sociala kommitté lade i januari 2015 fram ett förslag där det bland annat rekommenderas: ”Fler och fler människor drabbas av syndromet elektromagnetisk överkänslighet på grund av exponering för elektromagnetiska fält till följd av teknikens utbredning de senaste åren. Dessa personer, som ökar i antal, drabbas ofta inte bara av hälsorelaterade problem utan får också en begränsad tillgång till många offentliga och privata inrättningar.

EU bör bistå de grupper som för närvarande berörs och minska exponeringen i enlighet med det förslag som läggs fram i detta yttrande, särskilt i syfte att exponeringen ska erkännas som en orsak till funktionsnedsättning och miljörelaterad sjukdom. Man måste också förhindra att antalet drabbade ökar i framtiden på grund av att denna teknik används i allt fler apparater.”

Elöverkänsliga är en stor grupp med varierande grad av besvär, ungefär lika många som antalet diabetiker. En del av oss kan klara av fortsatt arbete, genom att arbetsplatsen elsaneras, liksom hemmiljön. Andra kan vara så svårt drabbade att en kall husvagn i skogen, långt bort från all bebyggelse är det minst dåliga alternativet.

Ett indianordspråk säger att man ska gå en mil med den andres mockasiner innan man vet hur den personen har det.

Undertecknade är villiga att ordna mockasiner till alla som vill pröva på.

Gunilla Lundmark

ordförande Elöverkänsligas förening i Skellefteå

Gullvig Karlsson

sekreterare Elöverkänsligas förening i Skellefteå

Laila Larsson

kassör Elöverkänsligas förening i Skellefteå

Ulla Eriksson