Höga kusten, kuststräckan mellan Härnösand och Örnsköldsvik, är ett av Sveriges 15 utnämnda världsarv. Delar av Höga kustens vattenområde är viktiga och sårbara rekryteringsområden för havsöring och sik. I området finns även Skuleskogens nationalpark. Världsarvet riskerar nu att förorenas och få minskad attraktionskraft för turismen.
Världsarv utses av FN-organet Unesco och kraven är höga: ”Ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia.”
Trots det har ett åländskt företag fått ett nytt tillstånd för fiskodling i öppna kassar inom området. Fiskodlingar som läcker både foderrester och avföring – och som inte är tillåtna drygt 30 mil sydöst i den finländska och åländska skärgården på grund av övergödningsproblem.
När det inte tillåts i grannlandet, hur kan då tillstånd ges i ett av Sveriges mest unika kustområden? I ett område med kraftig landhöjning och allt grundare vikar och fjärdar – vilket gör det ännu mer känsligt.
Tillståndet för odlingen omfattar produktion av 1 500 ton fisk. Utsläppen i form av avföring och foderrester beräknas till maximalt åtta ton fosfor och 70 ton kväve. Det motsvarar till exempel utsläppen från 10 000-tals enskilda avlopp – avsevärda mängder även i förhållande till utsläppen från omgivande städers reningsverk.
För att minska problemen med övergödning av vattendrag, sjöar och havet har kraven på rening för både enskilda avlopp och reningsverk skärpts alltmer i Sverige. Inom ramen för Östersjöns miljösamarbete (Helcom) har Sverige förbundit sig att minska utsläppen av näringsämnen som kväve och fosfor. I miljömålen ”Hav i balans” och ”Levande kust och skärgård” pekas också tillförseln av näringsämnen, med konsekvenser som algblomningar och döda bottnar, ut som ett centralt problem.
Att trots tydliga ökade problem med algblomning ge förnyat tillstånd till fiskodlingen är i strid med alla dessa miljöåtaganden. Miljöprövningsdelegation på Länsstyrelsen i Västernorrland verkar inte ha styrts av miljöhänsyn då beslutet fattades.
Om det har tagits regionalpolitiska hänsyn i form av arbetstillfällen visar SCB:s siffror om fiskodling och arbetstillfällen en annan bild av verkligheten. Under 2006 producerades 6 754 ton fisk i Sverige, vilket sysselsatte 439 personer, och 2012 var motsvarande siffror 12 447 ton och enbart 370 sysselsatta personer i hela landet.
Ingen har räknat på vilka negativa effekter fiskodlingen kan ha i form av minskad turism, försämrat fiske, försämrad boendemiljö. En tydlig konsekvensanalys saknas.
För att vara hållbar måste fiskodling drivas i slutna system där vattnet renas och återanvänds. Självklart ska odling med orenade utsläpp rakt ut i sjöar eller hav inte tillåtas. Inom andra verksamheter är det inte tillåtet utan att konkreta motåtgärder sätts in.
Bristen på planering i kust- och havsområden är snarare regel än undantag i Sverige – och i hela Östersjöområdet. Intressenter inom olika sektorer planerar var för sig utan samordning och ingen myndighet, statlig eller kommunal, tar ett helhetsgrepp.
Fortsätter den här utvecklingen kommer konflikterna och problemen att öka. Miljön försämras och flera sektorer kommer inte att kunna utvecklas. Östersjöns kuster och hav kommer helt enkelt inte att räcka till.
Håkan Wirtén