Plenum i EU-parlamentet i Strasbourg Foto: Henrik Montgomery: TT
Resultatet i valet till Europaparlamentet var knappast överraskande. Efter år av kris, hög arbetslöshet och låg ekonomisk tillväxt var det uppenbart att protestpartier, populister och extremister skulle gå framåt.
Dessa partiers chanser till inflytande i Bryssel är däremot obefintliga. Segerrusiga nya parlamentariker från Front National, Sverigedemokraterna eller Feministiskt initiativ behöver inte vinka adjö till familj och vänner. De kan i stället planera för ett fem år långt stipendium för opinionsbildning i sitt hemland, snarare än hårt parlamentariskt arbete i Bryssel.
Europaparlamentet är inte som andra parlament – EU bygger överhuvudtaget inte på parlamentarisk demokrati. Parlamentet är snarare en kompromissmaskin, en plats för den som passar som offentlig tjänsteman, snarare än som politiker eller ideolog. En parlamentariker som vill ha inflytande behöver snabbt lära sig två saker: Blunda för den egna partigruppens tillkortakommanden och fokusera på att få en stor majoritet i den fråga som han eller hon driver.
Alla partigrupper i Bryssel är lösa federationer av krigande åsiktstammar. De passar egentligen inte något nationellt parti, men de är nödvändiga för att ha så många röster att man räknas i parlamentet. De få parlamentariker som lyckas sätta avtryck i politiken är oftast dem som bortser från interna partikonflikter och röstar för en hel del de egentligen inte gillar, men som å andra sidan får med sig sina kollegor internt och i andra partigrupper i de frågor de ansvarar för.
Det är ingen miljö för populister, extremister eller små protestpartier: De varken kan eller vill kompromissa. Så de europeiska väljarna må ha gett de etablerade partierna en råsop, men utgången av valet är att deras makt i parlamentet kommer att stärkas, då de nu kommer att samarbeta närmare för att ytterkantspartier inte ska få något inflytande.
Maktpartierna i närheten av mitten har dock förlorat en sak: Kampen om framtidens EU. Alla personer i dessa partier som fantiserat om att stärka parlamentets makt, skapa ett nytt EU-fördrag, eller att parlamentet nu ska utse ny kommissionsordförande, får fortsätta att fantisera. Det här valet kommer att förflytta makten från parlamentet och till medlemsstaterna. Den slutsats som Angela Merkel, François Hollande och Fredrik Reinfeldt drar från detta val är knappast att mer beslutsmakt ska överlämnas till parlamentet.
Den framväxande populismen och extremismen i Europa, med röd eller brun kulör, är allvarlig. Men inte för att partierna får fäste i Bryssel, utan för att de blir ledande partier i nationell politik. Två Sverigedemokrater i Bryssel spelar faktiskt ingen roll för EU:s politik. Det vore tusenfalt värre om Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt försökte kopiera budskapen från proteströster och populister till höger eller vänster i syfte att vinna eller rädda regeringsmakten.
Fredrik Erixon
chef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån