För en tid sedan tillkännagavs att den så kallade Balkanrutten har stängts.
Muren kring Europa växer och medlemsländerna i EU kämpar för att pressa ut utsatta människor ur systemen.
Tiotusentals är fast i växande flyktingläger på gränsen mellan Grekland och Makedonien. De enda rutterna som fortfarande går att ta till EU är över det farliga Medelhavet eller genom ett oberäkneligt Ryssland. Libanon och Jordanien är på bristningsgränsen och Turkiet kväver oppositionella och behandlar flyktingar som flugor.
Situationen är akut. Sällan har man som EU-medborgare så mycket känt sig som en vinnare i ett lotterispel där förlorarna tvingas leva i en värld med ständigt krossade framtidsdrömmar och utan vetskap om man överlever dagen.
Mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp som ofta används som måttstockar: bra länder är de länder som är demokratiska och där mänskliga rättigheter alltid värnas. 2012 tilldelades EU Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.
Situationen vi nu ser utanför Europas gränser vittnar om att EU har bidragit till allt annat än vad den motiveringen uttrycker. EU har blivit en borg dit endast ett fåtal är välkomna. Vi vet inte hur vi hamnade här, men vi vet att det här är en situation som är ovärdig Sverige, EU och det som kallas den västerländska humanismens högborg.
Att betala Turkiet för att behandla människor som luft samtidigt som vi aktivt bidrar till att resa murar kring EU är inte bara ett politiskt haveri, det är att skicka människor rakt in i döden.
EU:s ambition är att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, ett område utan inre gränser. Ett område med en inre marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och, kanske viktigast av allt, att verka för dessa värden runt om i världen.
Vi befinner oss i dag i en situation där EU inte bara misslyckats med detta, man bidrar till det rakt motsatta. De murar som EU nu bygger bidrar till det som EU en gång skapades för att motarbeta. Det är inte bara olyckligt utan rent av omänskligt.
Eva Mörtsell