Skuldkrisen begränsar EU:s möjligheter för lång tid framöver.
122 miljoner européer lever i dag under så ekonomiskt svåra förhållanden att de riskerar socialt utanförskap och fattigdom.
Siffran kommer från den tyska tankesmedjan Bertelsmanns Stiftungs rapport om social rättvisa – och är svår att ta in.
En fjärdedel av EU:s befolkning anses vara i riskzonen, men skillnaderna mellan syd och nord beskrivs som ”enorma”. I Grekland och Spanien är ungdomsarbetslösheten fortfarande över 50 procent, vilket kan jämföras med under tio i Danmark, Tyskland och Nederländerna.
Det EU-land med bäst sociala förutsättningar är dock Sverige.
Den som klev in i en tidskapsel på 1990-talet och släpptes ut i det upptrissade debattklimatet 2015 skulle antagligen bli förvånad: Den svenska modellen är fortfarande ett internationellt föredöme.
Tydliga antidiskrimineringslagar och en generös barnomsorg är några orsaker till Sveriges topplacering. Även om utanförskapet har ökat något sedan 2008 hanterade alliansregeringen lågkonjunkturen väl.
Mer orolig bör man vara över hur effekterna av skuldkrisen påverkar EU:s samlade förmåga att hantera flykting- och klimatkriserna. För första gången sedan 2007 spås alla EU-länder få positiv tillväxt 2015, men såren blöder fortfarande och de nationella utgångslägena varierar.
Även i de östliga medlemsländerna är olikheterna i politisk vilja och ekonomiska förutsättningar avgrundsdjupa. Medan medelinkomstländer som Estland, Tjeckien och Slovenien bedöms ha hög social rättvisa, fortsätter låginkomstländer som Bulgarien och Rumänien att underprestera.
Det räcker att ta EU-migranterna som aktuellt exempel. Hur ska ett rikt, socialt ansvarstagande medlemsland som Sverige kunna förhandla med sin raka motsats?
Vad säger man om flyktingmottagande till en regering som inte ens bryr sig om sin egen befolkning?
Och vilka ekonomiska straff kan Bryssel skrämmas med i EU-länder som redan är fattiga?
Lars Kriss