Viktiga delar av vårt kulturarv bygger på berättelsen om flyktingbarnet som tvingades söka skydd i Egypten.
Därför känns det märkligt att en del som talar om svenska värderingar verkar mena att vi ska stänga våra gränser för de som i dag tvingas fly från förföljelse.
I mina ögon är det både osvenskt och okristet.
Därför blev jag glad när Sveriges kyrkoledare nyligen kom med Juluppropet där man bland annat skriver: Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.
Gå gärna in och läs hela texten på www.juluppropet.se.
Det som gör mig både arg och orolig är den empatilöshet som motståndarna till en generös flyktingpolitik ger uttryck för. Somliga verkar mena att det är vi i Sverige som har de största problemen och inte de människor som flyr för sitt liv när de söker sig till vårt land.
Sverige är dessutom en mycket liten mottagare av människor som flyr om vi jämför med länder som ligger nära oroshärdarna.
Det är uppfriskande att höra att den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) inte övergett sin ”öppna era hjärtan”-attityd. Detta trots att de flesta moderater i dag har gjort avbön för den politiken. Flera av de övriga partierna tävlar också i att ta avstånd från en generös flyktingpolitik.
Det jag funderar över är vad som händer när vi ”stänger våra hjärtan” för människor i nöd.
Självklart är det lättare att stänga hjärtat för någon vi inte känner. Men jag tror att det även påverkar hur vi tänker och känner för människor i vår närhet, ja även för dem vi faktiskt känner. Hjärtlöshet har ett pris som jag inte vill betala.
Att vi människor blivit så många och lyckats skapa så mycket beror till stor del på att vi genom hela mänsklighetens historia har varit bra på att samarbeta.
Samma sak är det med kristendomen. Det märkligaste är inte att Jesus gjorde under utan att några livrädda människor ur de lägsta klasserna, efter sin ledares död, plötsligt började samarbeta öppet och med Guds hjälp skapa en rörelse som förändrade vår värld.
Det är glädjande att kyrkoledarnas julupprop visar att kristendomens ursprungstankar fortfarande lever i vårt land. Samtidigt blev jag bekymrad när jag fick det senaste församlingsbladet med en tomte på omslaget i min hand.
Är inte julen nog kommersialiserad och ”tomtefierad” utan att vi som kyrka behöver förstärka den trenden?
Jag tror att de flesta som kommer till kyrkan under advent och jul förväntar sig mer än bara ”samma som förra året”.
Visst vill vi ha nostalgi, men ännu hellre vill vi få hopp och framtidstro, alltså mindre med tomtar och mer av kyrkans kärnbudskap.
Hans Marklund
präst
Är inte julen nog kommersialiserad och tomtefierad utan att vi som kyrka behöver förstärka den trenden?