Foto: Ng Han Guan/AP Photo/TT
2009 var intresset för ett klimatavtal svalt. I dag är det glödhett.
Det märktes inte minst förra veckan när USA och Kina, som tillsammans står för nästan hälften av växthusgasutsläppen, presenterade sin klimatöverenskommelse. Visserligen har miljöminister Åsa Romson (MP) rätt när hon säger att ambitionsnivån är otillräcklig, men det går lika bra att välja att se glaset som halvfullt.
Trots att det är mer än ett år kvar till den stora klimatkonferensen i Paris, där världens länder ska enas om ett globalt bindande klimatavtal, har USA, Kina och EU redan presenterat målsättningar för 2025 eller 2030. Det visar att de tre största förhandlingsparterna till varje pris vill undvika en upprepning av nederlaget under klimatmötet i Köpenhamn 2009.
Dessutom kommer Kinas löfte om att ha 20 procent förnybar energi 2030 förhoppningsvis att ge positiva ringar på vattnet, eftersom priserna på förnybart sannolikt kommer att pressas ned även i andra länder.
Vidare bör man inte negligera ”kamrateffekterna”. Att Kina och USA har presenterat sina målsättningar sätter press på andra stora utsläppare att göra samma sak.
Det betyder dock inte att man ska hymla med att Kina och USA ligger långt efter EU i ambitionsnivå. Å andra sidan var det ingen som förväntade sig någonting annat, och det klimatavtal som undertecknas i Paris i december nästa år kommer sannolikt inte att vara ett avtal med de ambitioner som krävs för att uppvärmningen ska stanna vid en ökning på max två grader.
Däremot kommer det att vara ett avtal som omfattar världens största klimatbovar. Det må vara ett litet steg för klimatet. Men det är ett stort steg för mänskligheten.
Susanne Nyström
Liberala Nyhetsbyrån