Sveriges Byggindustrier delar industrifackens oro inför årets avtalsrörelse.
Vår bransch sysselsätter över 300 000 medarbetare och har närmre 100 000 verksamma företag. För våra medlemsföretag är det avgörande att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter märket, allt annat vore oansvarsfullt och kommer på sikt att äventyra våra företags framtid.
Den konkurrensutsatta byggsektorn är redan ansträngd och utländska företag konkurrerar allt oftare på hemmaplan. Därför är det viktigt att vi som parter förhandlar fram avtal som stärker konkurrenskraften och att löneökningstakten anpassas.
Det är inte rimligt att vi har en kostnadsutveckling i Sverige som är högre än den i våra konkurrentländer. Det tjänar varken våra företag eller dess medarbetare på. Vi borde i stället ägna tid och kraft åt att utveckla och stärka branschen.
Samtidigt som vi delar industrifackens oro är det viktigt att ändå klargöra att det största hotet mot årets lönebildning är 6F, det vill säga de fem LO-förbunden utanför industrin – Svenska byggnadsarbetareförbundet, Seko, Fastighetsanställdas förbund, Svenska målareförbundet och Svenska Elektrikerförbundet.
Det är dessa fackförbund som brutit sig ur LO:s samordning och tycks ha som ambition att spräcka industrins märke. Det som delvis förenar dessa fackförbund är att de är mansdominerade och högavlönade.
6F:s krav på löneökningar kring 3,2 procent är mycket allvarlig, för att inte säga företagarfientlig. En genomsnittlig lön inom byggsektorn ligger på 33 000 kronor i månaden, långt mer än för utländska företag. Ändå väljer 6F att begära mer än industrin.
Vi kan inte ha en avtalsrörelse med parter som så tydligt gör avsteg från industrinormen. Vi är tydliga med att vi inte tecknar några avtal ovanför märket.
Men frågan kvarstår dock och förpliktigar ett svar: Vad vill 6F? Är det 6F:s ambition att spräcka märket och den lönebildningsmodell som varit framgångsrik för Sverige?
Ola Månsson