En god man kan vara räddningen för den som inte själv klarar av att sköta sin ekonomi. Men systemet är föråldrat. Den lagstiftning vi har i dag är från 1924 och handlar om hur man ska förvalta omyndiga barns pengar.
På 1990-talet när vuxna psykiskt sjuka och funktionshindrade skulle integreras i samhället tillkom även andra behov. Många med psykisk ohälsa har en god man eller förvaltare som ska tillvarata deras intressen ekonomiskt och juridiskt.
Många gode män har 20 uppdrag eller fler. Ingen formell yrkeskompetens behövs, men däremot personlig lämplighet och redlighet. Ofta är det anhöriga som får uppdraget – om anhöriga nu finns.
Varje kommun har en politiskt tillsatt överförmyndarnämnd. De ska kontrollera att den gode mannen sköter uppdraget korrekt. Därför ska han eller hon varje år redovisa alla transaktioner gjorda under året. Alla konton, utom det som används för löpande utgifter, ska vara spärrade.
Ändå uppdagas oegentligheter. I början av året åtalades en god man för att ha förskingrat över 400 000 kronor av två kvinnor. Den gode mannen hade flyttat pengar från dessa kvinnors konton till sina egna. I ett annat fall blev en god man åtalad för att bland annat ha gjort stora inköp till sin huvudman. Men de påstådda inköpen fanns inte i huvudmannens lägenhet. Kommunerna saknar försäkring som täcker förlusterna när en god man förskingrar eller slarvar bort sin huvudmans pengar.
Hur har detta kunnat hända?
Det kan till exempel bero på att överförmyndarnas kontrollsystem är alltför grovmaskigt eller att det saknas kompetens och/eller resurser. Det kan i vissa fall dröja många månader innan en inlämnad årsredovisning granskas – och i vissa kommuner görs detta bara stickprovsmässigt.
Det kan också bero på att resurserna blir allt mer begränsade i takt med att allt fler behöver en god man.
När det gäller ensamkommande flyktingbarn är behovet av gode män stort i hela landet. Vad som kanske är förvånande är att uppdraget för flyktingbarnen ligger hos överförmyndare, när det i stället borde ligga på de sociala myndigheterna.
Även om tillsynen har blivit bättre är det av största vikt att hitta personer med rätt kompetens och med känsla för sitt uppdrag och för sin huvudman. Vissa gode män har så många uppdrag att de varken hinner eller tagit till sig vikten av att besöka och visa intresse för hur personerna ifråga mår. Det får inte bli så att huvudmännen bara blir namn och personnummer.
Vad som behövs är ny lagstiftning och därmed en ordentlig utredning av hela systemet. Det har man gjort i andra länder, i bland annat Norge har nya regler införts.
Avslutningsvis kan ändå konstateras att de flesta överförmyndare gör ett gott arbete trots små resurser.
Inger Andersson-Öberg, Ursviken
god man
På 1990-talet när vuxna psykiskt sjuka och funktionshindrade skulle integreras i samhället tillkom även andra behov.