Beskedet att allianspartierna hoppar av de bostadspolitiska samtalen är ett bakslag både för politiken och för alla dem som desperat söker efter någonstans att bo.
Det stora problemet med dagens bostadspolitik är bristen på helhetssyn och politisk samhällsvision. Där har samtliga partier en hemläxa att göra.
Med bostadsbrist i 250 av landets kommuner är bostadspolitiken i stort behov av långsiktiga lösningar och stabila överenskommelser.
Lika stort är behovet av en helhetssyn på bostadsområdet. Därför är det beklagligt att våra folkvalda inte klarar av att ta det ansvaret och komma fram till hållbara gemensamma lösningar för att minska bostadsbristen.
353 000 unga väntar i detta nu på att få flytta hemifrån, men kan inte för att det saknas bostäder.
Människor som flyr hit från krig och förtryck behöver också ha ett boende.
Det är inte enbart de som i dag saknar bostad som förlorar på att politiken inte kan samla sig. De tre miljoner människor som redan bor i landets hyresrätter behöver också långsiktiga spelregler för att kunna planera sin vardag och inte minst sin privatekonomi.
Den långsiktigheten ger dagens hyressättningssystem. Därför är det positivt att de förslag som regeringen presenterat ligger inom ramen för detta. Det är också bra att regeringen har ställt sig bakom parternas förslag i Stråth-överenskommelsen, som i sig borgar för långsiktighet och gemensamma spelregler.
Vi noterar även att Alliansen inte längre nämner marknadshyror i nyproduktion som det viktigaste för att få bukt med bostadsbristen. Det är klokt. Att marknadshyror, i vilken form de än införs, skulle få stora konsekvenser, både på samhällsekonomin i stort och för enskilda individer, är uppenbart för de flesta.
Ramböll konstaterade det i en rapport från förra året och för en tid sedan släppte PWC och de allmännyttiga bostadsbolagens samarbetsorganisation SABO rapporten ” Vad skulle marknadshyror kosta Sverige?”, där de drar samma slutsats.
Vid nyproduktion av bostadsrätter finns inget som begränsar vad en lägenhet får kosta. Där styr efterfrågan.
Presumtionshyror innebär att högre hyror kan sättas för att underlätta för byggföretag att få de ekonomiska kalkylerna att gå ihop. Dessa hyresnivåer ligger i storstadsområdena på maxgränsen för vad människor har råd med, och är beredda att betala.
Och om människor varken har möjlighet eller intresse av att efterfråga hyresrätter som byggs så spelar det ju ingen roll vilka hyror fastighetsägare själva vill kunna sätta. Det är fortfarande vanliga människor, deras potentiella kunder, som ska ha råd att flytta in och betala dessa hyror.
Det finns mycket att göra för att underlätta bostadsbyggandet, och framför allt byggandet av hyresrätter med rimliga hyror som människor har råd att efterfråga. Flera av de förslag regeringen presenterar kommer att bidra till ökat bostadsbyggande.
Det handlar till exempel om kommuners möjligheter att reglera upplåtelseform redan i detaljplanen, större krav på kommunal planering, att statlig mark i större utsträckning ska kunna användas för bostadsbyggande, förenklad kontroll av serietillverkade hus och att statliga bolag ska bidra mer aktivt till bostadsbyggande.
Ett flertal av dessa förslag säger sig Alliansen dessutom kunna ställa sig bakom.
Vår uppmaning är därför: gör då det. Se nu till att processa förslagen vidare i riksdagen och ta ansvar för sakpolitiken. Regering och opposition måste komma överens i de frågor där det uppenbarligen finns en samsyn.
Vi har under ett flertal år efterlyst tydligare politiskt fokus från regeringshåll, oavsett vem som styrt. Staten behöver till exempel se till att skapa likvärdiga skattevillkor mellan det ägda och det hyrda, eftersom den ekonomiska obalansen är en viktig orsak till att det inte har byggts fler hyresrätter.
Mycket återstår alltså att göra. För att skapa långsiktiga spelregler finns det därför all anledning att de bostadspolitiska diskussionerna nu övergår från taktik till praktik.
Marie Linder