För vem görs omorganisationen till fler länskliniker, undrar läkarna Kurt Boman, Jonas Holm och Mats Gustavsson. Foto: Norran
Västerbottens läns landsting har beslutat om en omorganisation till fler länskliniker.
Beslutet är fattat utan samråd med fackförbunden och över huvudet på alla personalkategorier.
För vem gör man detta?
Vad det betyder för patienterna framgår inte mer än ett lugnande besked om att allt ska bli så bra, enligt landstingsrådet Karin Lundström (S) understött av Skellefteå kommuns okritiska och passiva hållning.
I sjukvården är det länge sedan den medicinska professionen övergav personliga tyckanden som garantier för förbättringar. Framgångar i sjukvården är baserade på bevis om nytta för patienten genom vetenskapliga studier eller beprövad erfarenhet.
I politiken kan man i bästa fall luta sig mot beprövad erfarenhet. Exempelvis vilka bevis, eller beprövad erfarenhet, det finns för att länskliniker minskar vårdköerna eller är mer kostnadseffektiva än enskilda kliniker?
Erfarenheten av länskliniker har hittills i flera avseenden varit negativ i Västerbotten. Öron-näs-halskliniken har varit länsklinik länge och resultatet är väl känt. Ögonkliniken var tidigare länsklinik med katastrofalt resultat.
Landstingsledningen visade då ett totalt ointresse för att utveckla vården utanför Umeå. Avancerad hemsjukvård blev länsklinik för några år sedan och har snarast hindrat utvecklingen av den palliativa vården i Skellefteå.
Stresskliniken i Umeå, som är en länsklinik, har hittills misslyckats med att erbjuda verksamhet utanför Umeå.
Primärvårdens utveckling i länet har inte gynnats av en centraliserad ledning.
Erfarenheterna av länskliniker i Västernorrland är inte heller goda. Argumentet från landstingledningen att länskliniker ökar jämlikheten i vården håller inte. Det visar exemplen ovan. Samverkan för att minska kötider kan ske utan stora organisationsförändringar.
Självfallet måste vissa delar av sjukvården centraliseras. Detta har gjorts länge utan en centralstyrd organisation.
Framgången i centraliseringen hänger mer ihop med hur den medicinska professionen samverkar. Den har inte organiserats fram utan uppstått och utvecklats genom en förtroendefull samverkan utifrån en modell om bästa evidensbaserade vård för patienten.
Ett gott sådant exempel är hjärtsjukvården i Västerbotten, hela vägen från prevention till den ytterst avancerade vården vid Norrländska Universitetssjukhuset i Umeå.
Detta skedde långt innan länsklinikerna fanns hos sjukvårdsplanerare.
Vården av patienter med bröstcancer är ett annat gott exempel.
En omorganisation är en påfrestning för all personal. För att klara av detta måste man kunna se nyttan med förändringen.
För sjukvårdspersonalen handlar det om bättre vård för patienterna och/eller en bättre arbetsmiljö för personalen. Detta måste vara utgångspunkten för en förändring av organisationen. Annars påverkas medarbetarnas lojalitet, arbetsglädje och förmåga till samverkan negativt.
En ytterligare flykt till att bli stafettläkare och stafettsjuksköterska kan bli följden.
Skolans upprepade omorganisationer och polisens senaste misslyckade centralstyrning för det lokala arbetet manar verkligen till eftertanke.
Så åter tillfrågan för vem/vad skapar man fler länskliniker?
Är det ekonomin som blivit målet och inte medlet?
Patienterna och sjukvårdspersonalen behöver ett klart och trovärdigt svar.
Kurt Boman
professor, överläkare Skellefteå lasarett
Jonas Holm
överläkare i kirurgi Skellefteå lasarett
Mats Gustavsson
distriktsläkare
Självfallet måste vissa delar av sjukvården centraliseras. Detta har gjorts länge utan en centralstyrd organisation.