De är vältränade, välutbildade och har erfarenhet i sina professioner.
Jag talar om ambulanssjuksköterskor och poliser.
I medierna har de, det senaste året, beskrivits som trötta och slitna i samband med långa dygnspass. En rapport från Rikspolisstyrelsen visade att 63 procent av poliserna inte hade tillräckligt med sömn och att 38 procent inte var psykiskt återhämtade när de var lediga (Polisens arbetsmiljö 2013, Hälsohögskolan Jönköping).
I november avslöjades att var tredje ambulansförare hade nickat till bakom ratten. Risken att somna som utryckningsförare inom ambulansen är överhängande (Undersökning i november 2014, Vårdfokus).
Detta är välkända fakta som ingen har blivit vare sig piggare eller uppmuntrad över. Ändå sker ingenting. I väntan på krascher och fler personskador i trafiken är det tämligen tyst om de sovande professionerna.
Men är det enbart en fråga om slimmade organisationer, tuffare arbetsklimat och ett hårdare samhällsklimat som är förklaringarna till utvecklingen?
Det finns arbetstidsregler som reglerar vilotiden. Arbetstidslagen (SFS 1982:673) gäller alla och säger hur mycket en anställd får arbeta per dygn. Enligt 13 § har alla rätt till minst elva timmars ”sammanhängande ledighet under varje period om tjugofyra timmar (= dygnsvila)”.
Inom ambulanssjukvården använder man så kallad dygnstjänstgöring vilket ibland innebär att sjuksköterskor tvingas jobba och köra ambulans 24 timmar i sträck. Vilan och sömnen är satt på undantag.
Arbetsgivarna har en skyldighet att ge vettiga och rimliga arbetsscheman. Men varje utryckningsförare har ett egenansvar. Att köra bil i ett uttröttande tillstånd är förarens eget ansvar. Det är därför förvånande att så många ambulanssjuksköterskor och poliser kör utryckningsfordon trots att de är så trötta, i stället för att lämna ifrån sig bilnyckeln och låta bli.
Av egoistiska skäl finns det också de sjuksköterskor som vill ha kvar de kritiserade dygnspassen då de själva gynnas med långa ledigheter. Då spelar det egentligen ingen roll vilka intentioner arbetsgivaren har, enligt min mening.
För yrkesförare (inte polismän och ambulanssjuksköterskor) finns ett tydligt budskap i Transportstyrelsens föreskrifter om yrkeskunnande för yrkesmässig trafik (TSFS 2010:161) där det står att en förare ska ”känna till trötthetens inverkan på trafiksäkerheten”.
Jag vill hävda att det finns utryckningsförare som är bekväma. De känner till trafikmiljöerna de färdats i och rutiner. En del upplever att de inte behöver någon mer utbildning; de är ju mästare i bilkörning. Bristen på fort- och vidareutbildning i utryckningskörning, riskutbildning och så vidare är uppenbar – samtidigt som många inte tar sin egen trötthet på allvar.
Att åsidosätta trafiksäkerheten, patientsäkerheten men också den egna och kollegornas arbetsmiljö är allvarligt. Att spela med trafiksäkerheten är att inte längre ta hänsyn till medtrafikanterna och deras eventuella hälsoförluster som kan uppstå vid en trafikkrasch. Man har blivit likgiltig.
Därför måste nu ansvariga politiker i riksdagen diskutera lagkrav för utryckningsförare. Ett sådant borde införas omgående. Annars riskerar nollvisionen att skadas när företrädare i samhället som tjänar samhällsviktiga funktioner inte längre är intresserade av trafiksäkerhet.
Jörgen Lundälv