Det tar två timmar med ett skrangligt litet pendeltåg från den brittiska industrialismens hjärta kring Derby till Skegness vid Nordsjökusten. Här inföll storhetstiden ungefär när premiärminister Harold Macmillan 1957 förklarade att så många britter aldrig haft det så bra. Semester i Skegness var en del i den brittiska arbetarklassens identitet.
Sedan åkte de vidare till Benidorm, Magaluf och Playa de las Américas. Kvar blev nöjesfälten, bingohallarna och spelarkaderna.
I lokalvalet förra året röstade cirka 40 procent av väljarna i Skegness och grannstaden Boston, Lincolnshire, några mil inåt landet, på UK Independence Party, UKIP, det högerpopulistiska parti som enligt flera opinionsmätningar kan bli största brittiska parti i veckans val till Europaparlamentet. Och kanske är Skegness den perfekta symbolen för att förstå vad det är som ligger bakom UKIP:s framgångar.
Länge var bilden att UKIP bars upp av missnöjda ärkethatcheriter som saknade tiden då järnladyn svingade handväskan mot Bryssel. Men snarare är det äldre, socialt konservativa, arbetarklassväljare som lockas av kombinationen av EU-motstånd och främlingsfientlighet. Det vill säga precis den typ av väljare som det finns gott om på många orter längs den engelska östkusten. Det är, konstaterar statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin i en ny bok, väljare som inte känner igen sig i ett globaliserat och multikulturellt Storbritannien och som dessutom plågas av en allt större ekonomisk osäkerhet.
EU och invandringen från östra Europa blir de lättgripbara symbolerna för denna förändring. Arbetskraftsinvandringen är dessutom högst påtaglig i trakten kring Boston och Skegness, driven av behoven i grönsaksodlingarna som brer ut sig mil efter mil inåt landet. På den korta promenaden från järnvägsstationen i Boston in till stadskärnan, passerar jag sju polska och baltiska snabbköp. När en journalist från tabloidtidningen Daily Mail häromåret tog samma promenad beskrev han staden som ”Boston, Lincolngrad”.
UKIP och partiledaren Nigel Farage – känd inte minst för det närmast oändliga antal pints som slinker ner under en kampanjturné – svarar upp mot precis denna längtan tillbaka till ett Storbritannien som inte längre finns, symboliserad av en sommar i Skegness.
Men stödet för UKIP handlar också om en känsla att de gamla partierna har väldigt lite att säga om den oro över den egna ekonomiska och sociala positionen många väljare upplever. Tories, Labour och Liberaldemokraterna lever, som en politisk kommentator nyligen beskrev det, i en värld där det tycks vara svårt att förstå att alla inte är affärsjurister.
Kanske är känslan starkare i Storbritannien än på andra håll. Men den grundläggande utmaningen med stora väljargrupper som känner att den bättre framtiden redan har passerat, återfinns oavsett om vi är vid den engelska Nordsjökusten eller på den skånska landsbygden. Det kan mycket väl vara den politiska framtiden som syns från piren i Skegness.
Svend Dahl