Det står i hälso- och sjukvårdslagen att hälso- och sjukvård ska påvisa god kvalitet, vara lättillgänglig och att respekt ska visas för patientens självbestämmande och integritet.
Man ska främja god kontakt mellan patient och personal, tillgodose behovet av kontinuitet. Vidare står det att vård och behandling så långt möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten.
Efterlevnaden av hälso- och sjukvårdslagen förpliktigar – men dessvärre kan vi se att specialiserad sjukvård skiljer sig beroende på var man bor. Mot den bakgrunden måste vi våga diskutera omotiverade skillnader, och rätta till dem, följa utvecklingen, redovisa och synliggöra brister i vården.
Bemötande, vård och behandling ska ges på lika villkor.
Något annat är oacceptabelt.
I december 2012 presenterade Socialstyrelsen en kartläggning av landets rehabilitering efter en traumatisk hjärnskada. Det man konstaterade rapporten var att det finns stora brister ute i våra landsting när det gäller omhändertagandet av just denna patientgrupp.
Det saknas styrdokument och riktlinjer kring prioriteringar i många landsting. Det finns inte hela vårdprogram och finns de så täcker de inte hela vårdkedjan. Man kunde också avläsa att det råder en diskriminering på så sätt att de menar att rehabiliteringen påverkas av om personen är över 65 år och yrkesverksam eller inte.
Detta förhållningssätt strider mot den lagstiftning som tagits gällande åldersdiskriminering. Det är den enskildes förutsättningar och behov som ska vara avgörande – och ingenting annat. Kartläggningen visade också att specialistkompetens inom området saknas i många landsting.
Sammanfattningsvis kan konstateras att patienter med traumatiska hjärnskador inte har hög prioritet inom hälso- och sjukvården.
Mer måste göras inom detta område. Det borde göras ytterligare kartläggningar kring vikten av god rehabilitering, kring vad teamarbete och specialister innebär för verksamheten och vad detta på sikt skulle ge utifrån ett hälsoekonomiskt perspektiv. Men det allra viktigaste är vad det skulle ge patienten och dennes anhöriga.
Traumatiska hjärnskador är ett bortglömt område på många sätt samtidigt som de som jobbar med dessa patienter har ett stort engagemang och en hög kompetens. Området måste lyftas på nationell nivå för att höja kvalitet och patientsäkerhet. Ett liv som räddas ska också levas.
Maria Lundqvist-Brömster
ordförande, Hjärnkraft i Västerbotten
Gun Ingvarsson
Hjärnkraft i Västerbotten
Harriet Hedman
Hjärnkraft i Västerbotten
Curt Nilsson
Hjärnkraft i Västerbotten
Thomas Ericsson
Hjärnkraft i Västerbotten
Linda Hellqvist
Hjärnkraft i Västerbotten
Peter Wiberg
Hjärnkraft i Västerbotten
Patienter med traumatiska hjärnskador inte har hög prioritet.