Trots att jag två gånger, från så kallad icke valbar plats, blivit personvald till landstingsfullmäktige, är jag lika kritisk till personvalet i dag som jag var när det infördes 1998. Det positiva med mina personkryss är att ingen kan avfärda orden nedan med att vara ett besviket orerande från en försmådd friare.
Vänsterpartiet accepterade den personvalskompromiss som de dåvarande riksdagspartierna kom överens om 1998 – trots att partiet var och fortfarande är kritiskt till personvalssystemet, åtminstone i retoriken.
Det ringa personkryssandet, och att bara sex till tolv av 349 riksdagsledamöter i valen efter 1998 kryssats förbi kandidater högre upp på listorna, tolkar jag som att väljarna är intelligentare än de som beslutat om personvalssystemet.
Enär det bara behövs fem procent personröster, av det totala antalet partirösterna, får de 20–30 procent av väljarna som personröstar, enligt min mening, oproportionerligt stora möjligheter att påverka vilka som ska företräda väljarna i de parlamentariska församlingarna. Jag tycker att det ur demokratisk synpunkt är absurt och absurditeten upphör inte där. V-tolkningar av landstingsvalet i Västerbotten får illustrera det.
Liksom i övriga partier så personröstar inte 70–80 procent av väljarna. Eftersom jag har en positiv människosyn så tolkar jag det som att den majoriteten litar på att partiet har gjort sitt jobb när vallistorna gjordes och att de därför inte personkryssar.
Under processen med nomineringar till nämnder och styrelser har jag ett flertal gånger hört argumentet att ”Väljarnas vilja måste få genomslag även i nomineringarna till nämnder och styrelser”. Då ”väljarnas vilja” bara handlar om den fjärdedel väljare som personröstar så undrar jag: Vilken syn har de på den väljarmajoritet som valt att inte personvälja? Är de väljarna bara viljelösa mähän?
Vänstern brukar raljera om det ringa medborgarstöd en amerikansk president kan ha och ändå få en oerhörd makt. På samma sätt skulle jag kunna raljera om V-distriktets personvalsdebacle. Men som socialist och marxist känner jag bara hûrrven, oerhört hurrvût. Enligt Sven Mikaelssons ”n’Olbok” så är hûrrven synonymt med frossan.
Kjell Hanseklint