Så här års sveper dimman in från Lido och förvandlar gränder och kanaler till en labyrint av kyla, fukt och förgänglighet. En gång var Venedig den ekonomiskt mäktigaste platsen på jorden. I december i globaliseringens tidevarv hittar knappt de japanska och kinesiska turistgrupperna hit.
Överallt finns byggnaderna, konsten och monumenten som påminner oss om den tid då Venedig hade samma klang som Wall Street eller London City har i dag. Venedigs fall, från ekonomisk supermakt till museum, är en berättelse om hur rikedom och politik smälter samman.
Det är en berättelse som har relevans även i dag, när ofattbara rikedomar inte skapas genom att skicka galärer till Mindre Asien för att bedriva handel utan genom att bemästra de finansiella marknadernas möjligheter.
Ekonomerna Daron Acemoglu och James A Robinson har i boken ”Why Nations Fail” beskrivit hur det i Venedig från slutet av 900-talet och 300 år framåt växer fram institutioner för att underlätta långväga handel.
Inte minst uppstod vad som kan beskrivas som en föregångare till aktiebolaget, som tillät även mindre bemedlade eller yngre handelsmän att engagera sig i den lönsamma långdistanshandeln. Handelns utveckling skapade stora förmögenheter och bidrog till en omfattande social rörlighet. Parallellt skedde en utveckling i riktning mot ett valt parlament.
Men konkurrensen hotade de allra rikaste familjernas ställning. Vad som följde under 1300-talets första år var en utveckling där den politiska makten återigen började gå i arv och där möjligheterna att engagera sig i de mest lukrativa delarna av handeln begränsades till den yttersta eliten.
Successivt avstannade de ekonomiska innovationerna, och den fortsatta utvecklingen av exempelvis banker och aktiebolag skedde i stället på andra platser. Det långsamma förfallet inleddes.
De senaste åren har vi i Sverige och i många andra länder haft en omfattande diskussion om hur inkomsterna hos dem som tjänar allra mest drar ifrån som andel av de totala inkomsterna. Ett i debatten vanligt, och intuitivt rimligt, perspektiv är att så länge alla får det bättre, spelar det mindre roll att några får det väldigt mycket bättre.
Men ett sådant synsätt bortser från konsekvenserna för demokratin. Rikedom ger potentiellt politisk makt och starka skäl att försvara sin position. Det blir än mer aktuellt när förmögenheter skapas i branscher som har nära koppling till politiken, som exempelvis finanssektorn eller olika skattefinansierade verksamheter.
Risken är att stora ojämlikheter bidrar till att skapa ett politiskt system som är inriktat på att tillgodose intressena hos den existerande ekonomiska eliten. Det riskerar i sin tur att försvaga institutionerna som bidrar till ekonomisk utveckling.
Att kapitalism har visat sig vara det system som är bäst på att skapa välstånd handlar i grunden om konkurrens. Men konkurrens är knappast vad superrika i allmänhet uppskattar. De vill ha pengarna och makten i fred och slippa utmanas.
Venedig är en påminnelse om detta.
Svend Dahl