Egypten har valt en ny president, Abdelfattah el-Sisi, ett knappt år efter att han störtade sin folkvalde föregångare med våld. Hur ska demokratiska länder hantera det?
Efter att Sisis militärer fängslade president Mohammed Morsi från Muslimska brödraskapet i juli 2013 har de skoningslöst rensat upp all opposition, islamistisk eller inte. Det politiska förtrycket i Egypten är nu långt värre än det var under Hosni Mubaraks skymningsår. Hundratals demonstranter har skjutits ihjäl det senaste året, journalister har gripits, partier och tv-kanaler förbjudits, medan rättsväsendet delat ut dödsdomar i buntar om fyra till femhundra åt gången.
All denna blodsutgjutelse, för vad? Det är inte som om Sisi har en plan för att sätta sitt land på rätt köl igen. Egypten behöver politisk stabilitet och ekonomisk återhämtning – men allt den nye presidenten hittills levererat är vidlyftig populism, polisstatsmetoder och ultranationalism.
Ekonomin är lika usel som före kuppen och Sisis enda plan verkar vara att äska mer bistånd från oljeprinsarna i Saudiarabien: Förenade Arabemiraten och Kuwait. Det senaste året har Gulfstaterna tecknat sig för sanslösa 120 miljarder kronor i bistånd till Egypten, men det återstår att se hur länge löfteskarusellen kan snurra innan någon av bidragsgivarna vill kliva av.
Någon politisk stabilitet verkar heller inte vara att vänta. Sisis massakrer på oppositionella har drivit in en bred kil i det egyptiska samhället. För även om den nye presidenten verkar ha stort folkligt stöd – i alla fall passivt – har han också drivit något dussin miljoner egyptier in i bitter opposition.
Störtandet av den folkvalde Morsi fick många unga islamister att förlora förtroendet för fredlig politik, och militärens övergrepp har sedan dess ruskat om det fundamentalistiska getingboet ordentligt. Militanta grupper som tidigare bara hade fäste på Sinaihalvön har sakta men säkert börjat sprida sig ner längs Nilen, och småskaliga attentat har till och med börjat ske i Kairo. Det verkar som om Sisis politik håller på att skapa just den terrorism han sagt sig bekämpa.
Abdelfattah el-Sisis maktövertagande har varit en katastrof för Egypten, men han sitter ändå med trumf på hand: För ögonblicket är han nämligen den ende regeringsduglige ledare Egypten har. Mubarakregimen är ett minne blott och Brödraskapet har slagits sönder, vilket gör militären till den enda solida politiska kraften i landet, och Sisi leder militären. Det gör att han för stunden är omöjlig att rubba på, med mindre än att hela statsbygget hamnar i svår gungning. Så länge han inte gör sig helt omöjlig lär Abdelfattah el-Sisi kunna sitta kvar och fortsätta bedriva en politik som långsiktigt underminerar Egyptens stabilitet.
Det är en tragedi, men bara en i raden – sällan har ett land svikits så grymt av sina ledare som Egypten.
Aron Lund
Mellanösternexpert och liberal krönikör