Varför är det ingen som vill ha våra grisar?
Det undrar Västerbottens bönder sedan slakteribranschen sagt upp leveransavtalen runt om i landet. De luttrade grisbönder som fortfarande finns kvar står nu med grisar som snart har vuxit ur sina boxar eftersom slakterierna inte hittar några köpare.
Hur är detta möjligt då den svenska grisen inte ens står för hälften av de grisar som konsumeras i vårt land? Rimligen borde ju den svenska grisen ha en alldeles utmärkt marknad eftersom det är den enda grisen som föds upp ”precis som vi svenskar vill ha det”.
Efter den famösa grisskandalen hösten 2009 krävde handeln i indignerade ordalag en certifiering av den svenska grisuppfödningen för att över huvud taget ge svenskt fläskkött plats i sina hyllor. Men handeln hade vid samma tidpunkt inga problem med att fylla samma hyllor med billigt fläskkött från Tyskland i dioxinskandalens kölvatten. Och priserna de föll.
Nu är vi där igen. Inom slakteribranschen på kontinenten är många anställda inhyrda från personaluthyrningsföretag med skamligt låga löner. Satsningen på förnyelsebar energi i Tyskland har gjort energiproduktionen så subventionerad att grisproduktionens viktigaste nuförtiden del är gödseln – inte köttet.
Dessutom är det sätt som grisarna föds upp på i Tyskland inte tillåtet i Sverige. I Tyskland har de flesta grisarna fått sina svansar kuperade så att andra grisar inte ska kunna gnaga sönder dem på grund av stress.
I Sverige har alla grisar fått behålla knorren och suggorna och smågrisarna har större plats att röra sig på. Den kontinentala grisproduktionen kräver dessutom 30–50 gånger mer penicillin än den svenska.
Vill vi ha kvar grisproduktion värd namnet i länet måste det bli ett slut på denna dubbelmoral – och då inte bara från handelns sida. Skellefteås bönder vill se sin kommun, med det socialdemokratiska kommunalrådet Lorents Burman i spetsen, ta avstånd från en uppfödning som inte är tillåten hemmaplan.
Kommunen behöver inte invänta beslut från Bryssel för att ställa högre krav på det kött man tänkt sig inhandla. Kommunen har redan nu både rätten, och möjligheten, att handla rätt – innan vår egen produktion är fullständigt utslagen.
Då slipper vi kanske, om något år, se länets grisbönder stå där med tomma stallar – trots att de producerat precis de grisar som vi ville ha. För det kan väl ändå inte vara så att den svenska djurvälfärden är värdefull – men samtidigt värdelös?
Arne Lindströmordförande LRF Västerbotten
Micael Forslundledamot LRF Västerbottens regionstyrelse