Den högre utbildningen havererar.
Historieprofessorn Dick Harrison skräder inte med orden när han berättar om sina erfarenheter från Lunds universitet. Undermåliga hemtentor passerar eftersom en stor del av finansieringen baseras på antalet godkända helårsstudenter. Rimlig kritik av uppsatser och retorisk förmåga bemöts med anklagelser om kränkningar.
”De avsomnade bildningsidealens fallna mantel har axlats av Mammon”, skriver Harrison i Svenska Dagbladet(25/1 2016).
Troligen behöver många ta Google till hjälp för att fixa referensen till girighet. Kunskapsluckorna hos studenter vid högskolor och universitet uppstår inte ur tomma intet vid den första a-kursen. Det finns en bakomliggande orsak till att kandidatexamina har kommit att delas ut efter vad Harrison benämner som ”snällseminarier”.
Kvaliteten i universitetsutbildningen kan inte upprätthållas om grund- och gymnasieskolan är en lekplats. När historieundervisningen på gymnasienivå reduceras till att rabbla kungar och årtal, eller handlar om att hålla eleverna glada genom att se filmen Gladiator, är det inte särskilt konstigt om argumentation och källkritik brister.
Det är symboliskt att studentkårerna riktar hård kritik mot Harrison. Ingen vill få sin egen gren av kunskapsträdet avsågad. Studentaktiva är duktiga på att hävda sina rättigheter och färdigheter.
Många har gått i en gymnasieskola där även mediokra insatser kan ge bra betyg, inte i skolor som på allvar har erbjudit intellektuella utmaningar.
Krisen i den högre utbildningen får inte förminskas till ett vagt påstående om ungdomens förfall. Felen ligger framförallt på systemnivå. Ska den högre utbildningen göra skäl för sitt namn behöver antalet platser bli färre, mängden distanskurser ses över och ersättningssystemet göras om.
Dick Harrisons nödrop är en bekräftelse på att högskoleexpansionen tyvärr har fört med sig en bildningsdevalvering.
Lars Kriss
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Det är symboliskt att studentkårerna riktar hård kritik mot Harrison.