I mätningar brukar Sverige anses som det mest sekulära landet i världen.
Men hur sant är det egentligen?
Under allhelgonhelgen har miljontals svenskar besök en kyrkogård och tänt ett ljus. För många är det fortfarande självklart med dop, vigsel och begravning i kyrkan.
Många människor som sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan går ändå till självhjälpsgrupper som Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner och instämmer i orden: ”Vi beslöt att lägga vårt liv i Guds händer, sådan vi själva uppfattade Honom.”
Vad som är det politiskt korrekta svaret när man tillfrågas, och vad man tror innerst inne, är inte alltid samma sak. Som präst får jag ofta höra: ”Jag är inte religiös men …”.
Samtalen på Skellefteå Stadsmission och i rollen som jourhavande präst har lärt mig att det finns betydligt mer längtan och tro än vad som kommer fram när man undersöker människors åsikter om tron.
När statistiken talar om fortsatta utträden och att det blir allt glesare i kyrkbänkarna så finns det exempel på motsatsen. Tydligast är förmodligen Katarina kyrka i Stockholm som har flest gudstjänstbesökare i hela landet.
I en artikel i Dagens Nyheter (25/10 2015) skriver Jens Christian Brandt följande: ”Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas. Som om andakten härinne vuxit fram ur en insikt att det i en helgarderad tid måste finnas ett fredat rum där ingenting relativeras och där ord som ”kärlek” och ”nåd” fortfarande bevarar sin ursprungliga lyster.”
Obehagliga frågor infinner sig: Är det kyrkorna som fastnat i det sekulära självbedrägeriet?
Har vi sekulariserats inifrån i vår vilja att vara till lags?
Har vi reducerats till sociala föreningar för likasinnade?
Och kan det vara så att konfirmanden som sa följande till mig hade rätt: ”Det är inte Gud jag har problem med utan hans fanclub.”
Katarina församling i Stockholm är ett hoppfullt tecken, men förändringen där har inte skett utan motstånd. Ofta uppträder de ”ordinarie” kyrkobesökarna som den hemmavarande sonen i liknelsen om den förlorade sonen, man vill inte vara med och dela glädjen.
När jag frågade kyrkoherde Olle Carlsson om framgångsreceptet svarade han: ”Be om hjälp.”
Det kan låta enkelt, men är ofta väldigt svårt för det innebär att man inte har samma kontroll längre. Men jag tror att om människor får vara med så blir det inte kaos utan förnyelse. Tar vi människor på allvar så behöver vi inte vara så ängsliga om att försöka vara till lags – för det som är sant och äkta det brukar vinna i längden.
Hans Marklund