Det kalla krigets slut blev inte alla krigs slut. Men för många blev det slutet på ett krig som man kände till och där man förstod logiken: stora invasioner över stora ytor för att utöva politisk kontroll och upprätta ideologisk seger.
Hoten mot Europas demokratier formade allianser och en inneslutning av de planekonomiska diktaturerna. Efterkrigstiden blev för många en efterkrigstid, också i så måtto att man bara kunde förstå säkerhetspolitiken genom de ögon man vant sig vid under det kalla kriget. Och det kalla kriget kunde inte upprätthållas med de militära förband som nu fanns.
Det man inte förstod var att utan ett kallt krig, och utan en inneslutning av diktaturerna, kunde samma och nya krafter utöva krigföring genom handel, ekonomi, blockader och bojkotter, korruption, politiska och militära hot och mindre krig mot enskilda länder som stod utan fredsgaranter.
Krigföring för att påtvinga någon annan sin vilja kan genomföras på en mängd olika sätt, från opinionstryck till militära operationer. Och när det inte gäller hela Europa, invasioner för att inta Västeuropa, behövs det heller inte den numerär som det kalla kriget förutsatte. Det räcker att ha beslutsamheten och viljan att använda våld.
Den utveckling vi i dag ser är konsekvensen av en politisk förändring som tog fart några år in på 2000-talet, en upprustning som påbörjades omkring 2005, som prövades i Georgien och som sedan dess har accelererat inte minst med sikte på Östersjön och Nordkalotten.
Nu ser vi det i kriget i Ukraina, som är ett krig i Europa. Vi ser det i form av aggressivitet på havet och i luften. Och vi ser det sannolikt också i form av undervattenskränkningar. Det handlar om en vilja att använda alla maktmedel som finns tillgängliga för att påverka omgivningen och för att försöka styra och dominera andra.
Utvecklingen är ingen överraskning. Den följer nu sin egen logik och ska därför inte underskattas. Den bygger på aggressivitet, ett förakt för demokrati och rättstat, våldsvilja och en kraftigt ökad militär förmåga. Den har inte åstadkommits plötsligt under våren 2014.
Gunnar Hökmark(M)
delegationsledare Europaparlamentet