Jag funderar ofta på hur det kan komma sig att vi tänker och agerar som vi gör.
Är det jag tänker verkligen mina egna tankar från grunden?
Tänk om det är så att mina beslut är färgade av sociala normer kring hur livet och människor borde vara?
Kanske är det just för att det är jobbigt att skärskåda sig själv som det är så skrämmande med rörelser som driver på för alla människors lika värde?
För om värdet ska vara lika så kanske jag förlorar något på det.
Olika värden betyder ju att en står över en annan. Åsikterna om värderingar haglar:
”#metoo-rörelsen har varit förfärlig för media hängde ut ett antal kändisar och det är inte säkert att de hade gjort något.”
”Vi kvinnor ska visst ha samma rättigheter och värde, men nog får vi väl bestämma själva om vi vill vara lite gulliga och vara hemma och passa upp på våra män?”
”Varför ska staten ska bestämma över pappamånaderna?”
Ska jag behöva tala om för min dotter hur hon ska klä sig för att inte råka illa ut?
Själv känner jag främst frustration. Människor tycks vara så rädda för att allting inte ska fortsätta vara som förr, och många tycks inte fatta att både i de små, egna, enskilda familjebesluten och i de stora styrsystemen i samhället så finns kraft att nå både förändring och förbättring.
Ta ett steg tillbaka och fundera på om det är obekvämt att tänka sig att klä sonen i rosa volanger?
Eller varför kvinnor tar ut fler föräldradagar än en man – oavsett om argumentet är att hon tjänar mindre, och att familjen alltså förlorar mindre pengar på ledigheten, eller att hon tjänar mer och därför har högre föräldrapeng, eller om argumentet bara är att ”hon vill det” – och att det är en av de stora faktorerna bakom löne- och pensionsskillnader?
Är det rimligt att en kvinna som talar om misshandel av kvinnor får frågan ”hatar du män?”, men att en man som misshandlar inte får frågan ”hatar du kvinnor?”
Verkar det vettigt att hela #metoo-rörelsen, som handlar om att våga berätta om övergrepp, ifrågasätts därför att medier spinner på historien om den som pekas ut så till den milda grad att även ett friande i domstol inte räcker. Borde det då inte i stället vara medierna som ifrågasätts?
Ska jag behöva tala om för min dotter hur hon ska klä sig för att inte råka illa ut, eller ska vi helt enkelt sätta ett krav på unga män att fatta att det inte är självklart att han får stoppa in handen under hennes kjol?
Så många frågor.
Så enkla svar. Och så svårt.
Tydligen. För det har med mönster att göra.
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog