MALM÷ 2013-07-19 En kvinna konstaterar att hon inte kan bada vid Sundspromenaden i Malmˆ p fredagskv‰llen. Fˆr fˆrsta gÂngen rÂder badfˆrbud vid popul‰ra Sundspromenaden i V‰stra hamnen i Malmˆ. Provtagningar visar att det finns hˆga halter av tarmbakterier i vattnet. - Vattengenomstrˆmningen ‰r hˆg p platsen, s det ‰r lite konstigt. Men vi har tagit om prover och hoppas f besked n‰sta vecka, s‰ger Lars Johansson, verksamhetsansvarig p gatukontoret i Malmˆ. Ytterligare en badplats i Malmˆ uppvisar fˆrhˆjda v‰rden av bakterier - Barnviken i Sibbarp har st‰ngt p grund av otj‰nligt vatten. Badfˆrbudet g‰ller tills prover visar att vattnet ‰r tj‰nligt igen. Foto: Johan Nilsson / SCANPIX / Kod 50090
Nu startar den andra cykeln för EU:s vattendirektiv.
Syftet är att säkerställa god vattenkvalitet i Västerbotten.
Naturligtvis är det ett gott syfte. Men vi känner en stor oro över hur länets jordbruk kommer att drabbas, vi är inte är betjänta av fler begränsande regler och pålagor.
I Vattenmyndighetens förslag till åtgärdsprogram kalkylerar man, utan tanke på konsekvenserna, med hur mycket jordbruket kommer att minska till 2030 – mest i norra Sverige –och hur positivt detta kommer att vara för näringsläckaget till havet. Vi ställer oss frågan om detta är ett aningslöst stuprörstänkande eller ett utslag av cynism?
Om vi lade ned allt jordbruk i landet så skulle det säkert minska näringsläckaget, men vi skulle inte ha någon mat. Fast då kan vi ju alltid importera, vilket vi också gör i en allt mer tilltagande takt.
I dagsläget är ungefär hälften av vad vi äter importerat, en siffra som är unik för Europa. Kanske kan vi öka importen från exempelvis Polen som 2011 stod inför Europadomstolen då EU-kommissionen påpekade att 24 procent av alla nitratutsläpp till Östersjön orsakades av Polen – varav 75 procent beräknades komma från deras jordbruk.
Landets och länets jordbruk befinner sig i ett prekärt läge och tål snart inte mer. Avvecklingstakten är oroväckande hög.
En grov uppskattning av kostnaderna för de åtgärder som Vattenmyndigheten Bottenviken riktar mot jordbruket i Norr- och Västerbotten handlar om cirka 500 kronor per hektar och år. Det blir 50 000 kronor årligen för en 100-hektarsgård.
Vem skall betala detta?
Samhället eller den enskilde lantbrukaren?
I dagens pressade marknadssituation finns ingen möjlighet att ta ut dessa merkostnader på livsmedelsprodukterna, så det blir alltså, i princip, en extra produktionsskatt, som lantbrukaren själv ska stå för.
Vi vill uppmana Vattenmyndigheten, Länsstyrelsen och länets kommuner att inte sätta igång med något generellt åtgärdsprogram, utan fokusera på de få ”hot spots” som finns i länet när det gäller problem med näringsläckage, samt använda de befintliga program för rådgivning som finns.
Förslag till åtgärder som inte kan finansieras via EU:s landsbygdsprogram, eller på annat sätt, ska inte införas. Det är inte rimligt att enskilda lantbrukare ska bära dessa kostnader.
Nyligen var Civilförsvarsförbundets ordförande på turné i länet. Han pekade på Sveriges usla livsmedelsberedskap och att detta borde få en högre plats i debatten om svenskt jordbruks villkor.
I Sverige använder vi MKB (miljökonsekvensbeskrivning) för att få en helhetssyn av den miljöpåverkan en planerad verksamhet kan medföra. Vi anser att det är hög tid att införa JKB (jordbrukskonsekvensbeskrivning) och med det menar vi att alla åtgärder som myndigheter föreslår ska analyseras med utgångspunkt i hur det påverkar jordbrukets produktionsvillkor. Det borde inte vara en orimlig tanke i ett land som bara klarar av att försörja varannan innevånare med mat.
Arne Lindström
ordförande LRF Västerbotten
Mats Granath
regionchef LRF Västerbotten
Om vi lade ned allt jordbruk i landet skulle det säkert minska näringsläckaget.