I början av december tog Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson replik på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) under en frågestund i riksdagen. Frågestunden var en helt vanlig sådan – varken speciellt nedslående eller särskilt upplyftande.
Däremot var delningen och spridningen av Jönssons inlägg på Youtube(sök på Johanna Jönsson + andrum), Facebook och andra sociala medier desto ovanligare.
I sak handlade det inte om något nytt direkt: Det var arbetsmarknadsministern som, i linje med det senaste utspelet, förklarade att samarbetsregeringen ville ha en paus, ett ”andrum” i flyktingmottagandet. Det var riksdagsledamoten som, i linje med sitt parti, ifrågasatte såväl de politiska förslagen som retoriken.
Men Johanna Jönssons replik innehöll också något intressant: ”Jag hör det här upprepas gång på gång på gång – andrum. Som att det bara var att vrida ner kranen, och så existerar inte de här personerna för en stund.”
Hon bankar med handen i talarstolen: ”Och jag önskar att man kunde vara tydlig: stå upp för att det är det man åstadkommer och att det är det som är konsekvensen. För att kunna bevara våra fyrkantiga byråkratiska system, så är man beredd att offra de här människorna. För det är det ni gör nu.”
Det var inte den återhållsamma, lätt passivt aggressiva retorik vi har vant oss vid att höra från våra politiker. Det här var annorlunda. Det var politisk övertygelse. Värderingar manifesterade i en dramatisk monolog.
Svenska Dagbladets kulturskribent Anders Q Björkman röt i en krönika för en tid sedan ifrån mot det offentliga Sveriges språkliga andefattighet ( Svenska Dagbladet 20/1 2016): ”Löfvens återkommande retoriska grepp att ’det är inte okej’ går nog dessvärre att använda också för att beskriva svenska politikers talekonst”, skriver Björkman.
Han har ju tyvärr rätt.
Men hur hamnade vi här?
Och varför rör vi oss inte framåt?
I den politiska sfären finns en övertro på policy och en konstant underskattning av språkets betydelse för väljarnas intresse och engagemang. Man är helt enkelt mer intresserad av det första, och väljer gladeligen att lämna det andra därhän.
Som en konsekvens verkar nu allt fler ledande politiker tro att deras enda uppgift är att informera allmänheten om sina politiska förslag; inte argumentera för dem och verkligen inte beröra, inspirera eller, gud förbjude, försöka underhålla väljarna.
Nåja, allt är nu inte politikernas fel. Den som någon gång har sett medias makt på nära håll förstår att också det är en anledning till varför så få svenska politiker vågar använda sin talekonst till att ta ut svängarna. Tryggheten i att slippa missvisande och felvinklade rubriker gör att återhållsamheten trumfar den dramatiska monologen.
Det är synd, för det demokratiska samtalet, men framför allt så blir politiken fruktansvärt tråkig.
Moa Berglöf
samhällsdebattör och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån. Tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt.
Det är synd, för det demokratiska samtalet, men framför allt så blir politiken fruktansvärt tråkig.