Är det verkligen värt allt slit, allt packande upp och ner med ljud- och musikutrustning?
Blir ni inte less?
Ja, man kan ju undra.
Med den här världens värderingar är det ju lite knäppt. Åka runt med en fullastad bil. Nervös och eländig inför en spelning. Ibland med ett litet arvode och reseersättning från en generös församling som tack. Ibland ingenting alls.
På nätet kan man läsa om artister som får flera hundra tusen för en kväll. Och själv kajkar man runt på vägarna på förlust.
Jag förstår frågan.
Men då har de inte stått där på scenen och sett ut över åhörarna. Berättat om våra liv. Spelat sånger som jag skrivit, som fångar upp berättelsen. Vilat ögon på någon som ler och nickar instämmande till varje ord, lite fuktig i ögonen.
Efter en sådan spelning är man först alldeles slut. Helt tömd.
För att sedan känna kraften och energin strömma in i kroppen. En gåva från Gud. Tacksam för att vi tjänat.
Det är värt varenda sekund.
Med den här världens värderingar är det ju lite knäppt. Åka runt med en fullastad bil. Nervös och eländig inför en spelning.
Och så de där guldkanterna. Som när vi spelade på ett ställe och precis när vi ska börja säger mötesledaren: ”Ja, ni kan ju gå och hämta kaffe under tiden.”
Aldrig mer på detta ställe, sa vi nedstämda på hemvägen.
Men ett år senare träffade jag en kvinna som berättade att just den kvällen var där och lyssnade på oss. Efteråt gick hon hem och hade bestämt sig för att följa Jesus.
Eller den gången då vi var tvungen att kasta in en ny sång i början, och en kvinna föll i gråt och grät resten av gudstjänsten. Tårar av glädje och förkrosselse inför mötet med Kristus.
Eller när ett flyktingpar kom in mitt under första sången och stannade mot bakväggen med öppna munnar. Efteråt kom de fram och berättade att de aldrig trott att de skulle få höra den sortens musik i den kyrkan. Åh, vad lyckliga de såg ut.
Men varför berättar jag då det här för er?
Ja, inte är det för att framhålla mig själv som låtskrivare och textförfattare. Som jag skrev i min förra krönika, så kommer sångerna till mig när jag minst anar det. När jag öppnar mitt hjärta och låter Jesu kärlek strömma in. Det är han som ger mig orden och melodin. Det är han som all ära ska ha.
Själva är vi, jag och min hustru, bara redskap. Med uppdraget att vittna och sjunga om den fantastiska händelse som förändrade allt, där för 2 000 år sedan, och vad den betyder för oss. Jesus gav oss kärlekens evangelium. Han dog och uppstod igen, och sedan den stunden är himlen öppen för oss alla.
Om vi bara tar hans hand och ger honom vårt ja.
Håkan Lindh, kommunfullmäktigeledamot för Liberalerna, musiker och låtskrivare