Varje gång någon försvarar sin position med yttrandefrihetsargument osäkrar jag min revolver. Om jag hade haft någon. Anledningen är att det inte finns någon gräns för hur konstiga påståenden om yttrandefrihet som kan radas upp när någon känner sig förhindrad att föra fram sitt budskap.
Har kommentarsfälten under denna artikel i tidningens internetupplaga stängts av? ”Sluta kränka yttrandefriheten.”
Har någon avslöjat identiteten bakom en anonym kommentator på en vanlig blogg? Yttrandefrihetsfientligt, säger den som vill vara hemlig.
Har en nakenbild på Facebook tagits bort? ”Censur”-påståendet kommer som ett brev på e-posten.
Yttrandefriheten kränks inte av att tidningarna stänger kommentarsfält, anonyma dras ut i ljuset eller att ett företag bestämmer vad det vill tillåta för yttranden på sin plattform.
Det kan finnas berättigad kritik mot alla dessa åtgärder. Det finns goda argument för att tidningar bör tillåta interaktivitet med läsarna, för att respektera människors anonymitet på internet eller för att Facebook ska vara innehållsneutralt. Men att det finns goda argument för att främja vissa yttranden betyder inte nödvändigtvis att främjandet är påkallat av yttrandefriheten.
Jag har exempelvis fått förmånen att skriva i denna tidning. Men min yttrandefrihet kränks inte om redaktören tycker att jag skriver så tråkiga och juristiga texter att hen beslutar sig för att ge mig sparken.
Min yttrandefrihet ger mig inte rätt att kräva att nå ut med det jag vill säga. Jag kan ha begränsade möjligheter eftersom jag inte har tillgång till bra kanaler. Jag kan bli överröstad. Jag kan mötas av ointresse. Det kränker inte mina rättigheter.
Med andra ord: Staten får inte belägga mig med munkavle. Men staten behöver inte, lika litet som Facebook eller min granne, ge mig ett verktyg för att nå ut.
Inför Europaparlamentsvalet åkte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson runt i Sverige för att hålla torgmöten. Han möttes av visselpipor och vuvuzelor från motdemonstranter. Oljudet dränkte partiledarens tal. Hans yttranden nådde inte fram. En inskränkning av yttrandefriheten, hävdade många Åkessonsupportrar. Jag håller inte med.
Yttrandefriheten ger inte Åkesson ensamrätt att yttra sig i det offentliga rummet. Inte ens om han har ansökt om tillstånd för att få tala på torget. Vuvuzelans innehavare har också yttrandefrihet. Yttrandefriheten är en väg med mötande trafik.
Hur starkt vi står upp för yttrandefriheten visar sig i hur vi förhåller oss till de minst önskade formerna av dess utövande. Vit makt-musik. Spam. Pornografi.
När yttranden innehåller förhatliga åsikter avslöjas vilka som faktiskt är beredda att ta strid för yttranden som hatas. Det är när den offentliga makten och allmänheten förenas i sin avsky för ett yttrande som yttrandefriheten som mest behövs.
Den som beklagar sig över att vuvuzelorna är ett hot mot yttrandefriheten är inte yttrandefrihetens försvarare. Utan dess kolonisatör.
Mårten Schultz