Skellefteå Stadsmission, tidigare LP/RIA, har funnits i Skellefteå sedan slutet av 1970-talet. Det har varit en verksamhet som de flesta församlingar och EFS-föreningar i kommunen stått bakom. Fokus har hela tiden legat på människor med olika typer av missbruk.
Nu står återigen verksamheten på ruinens brant. För vilken gång i ordningen är det svårt att komma ihåg.
Att det ska vara så svårt att ta ett långsiktigt ansvar för en verksamhet som de flesta tycks vara överens om är viktig kan säkert förvåna många.
Men svaret är enkelt. Eftersom det är ett gemensamt åtagande finns det ingen som har ett huvudansvar. Skellefteå kommun är heller inte beredda att skjuta till mer medel – även om det borde vara lätt för politikerna att förstå vad som skulle hända i staden om verksamheten tvingades upphöra.
För ungefär tio år sedan var situationen än allvarligare än i dag. För att rädda verksamheten den gången gick Sankt Olovs församling och Skellefteå landsförsamling in och anställde personalen under ett år.
Under det året sanerades stadsmissionens ekonomi och de stora församlingarna lovade sedan att lämna ett bidrag varje år motsvarande kostnaden för föreståndaren.
Tyvärr övergavs den överenskommelsen så snart jag börjat som föreståndare, och anslaget till stadsmissionen blev en budgetpost man kunde skära i.
Jag räknade nyligen ut att om de tre stora församlingarna fullföljt sina löften om att täcka kostanden för föreståndaren skulle det ha inneburit cirka 1,2 miljoner kronor under mina år som föreståndare. Hade de pengarna funnits hade krisrubrikerna uteblivit i höst.
När jag började på stadsmissionen 2007 svarade anslagen från Svenska kyrkan och kommunen för cirka 60 procent av kostnaderna. 2014 var den siffran nere på 15 för sedan att öka något under 2015.
I längden är det inte möjligt att samla in och söka projektpengar motsvarande 80–85 procent av verksamhetens budget som varit fallet de senaste fem åren.
Det är glädjande att flera både stora och små gåvor kommit in sedan problemen blev kända. Förhoppningsvis kommer det att räcka för att klara detta år.
Men verksamheten kan inte varje höst gå ut och ropa ”vargen kommer” och hoppas att få in flera hundra tusen kronor i privata gåvor. Det som krävs är att församlingarna och kommunen anslår medel som gör verksamheten långsiktigt uthållig.
Svenska kyrkan borde återigen anslå åtminstone den summa man lovade för tio år sedan. Samtidigt borde Skellefteå kommun öka sina anslag eftersom man med kort varsel tvingar stadsmissionen att flytta på grund av omstöpningen av busstorget.
Att med kort varsel hitta lämpliga lokaler som inte innebär ökade kostnader är inte lätt.
Hans Marklund
Det är glädjande att flera både stora och små gåvor kommit in sedan problemen blev kända.