Jag var 19 år när jag klev av flyget i Nigerias huvudstad Lagos, redo att förändra världen. Kaxigheten hade runnit av mig redan under flygresan. När jag omringades av tungt beväpnade vakter, som på knappt begriplig pidginengelska förklarade för mig att utan min pappa hade jag inget i Lagos att göra, önskade jag verkligen att jag hade åkt som au pair till Florida i stället. Det jag däremot inte önskade var att min pappa skulle ha varit där med mig.
Jag är långt ifrån ensam om det, och det är skrämmande och djupt sorgligt. För några år sedan frågade barntidningen Kamratposten sina läsare om vem de valde att prata med när de mår dåligt. 6 000 barn mellan åtta och 14 år svarade. 41 procent pratade helst med mamma, 24 procent med en kompis. Sedan, på femte plats efter någon annan eller ingen kom pappa. Bara fem procent av barnen valde att prata med sin pappa när deras liv är jobbigt och de är ledsna.
När feminister problematiserar maskulinitet höjs ofta röster om manshat. Goda män som knegar och stretar, som lämnar på förskola, som går över till andra sidan när de möter en kvinna på en mörk gata, som lagar mat och städar och byter däck blir kränkta och protesterar. Andra opponerar sig än mer högljutt. Individuella exempel används för att punktera statistiken, men låt oss stanna kvar i det strukturella i Kamratpostens undersökning. Låt oss se resultatet för vad det är – barns sätt att tala om att pappor som grupp behövs mer i barnens liv.
Pappor i Skellefteå tar ut 28 procent av föräldradagarna. Det är lite bättre än i riket i snitt. Men barnen talar sitt tydliga språk: det räcker inte. Det är inte några månader tidigt i barnets liv som gör skillnad. Det är närvaron i vardagen, i leken, vid middagen, i läxorna, i fantasierna, i funderingarna och i smärtan som behövs. Det är öppenheten, trösten, engagemanget, ögonkontakten, tiden. Någonstans där skapas grunden för det förtroliga samtalet.
I Västerbotten finns det tre gånger så många ensamstående kvinnor som män med barn. Självklart påverkar vem ett barn bor med vem barnet pratar mest med. Många är de pappor som upplevt sig felbehandlade av rättsystemet vid vårdnadstvister, som velat ta större ansvar och av olika anledningar hindrats.
Men fler är de som bara glidit iväg, redan innan barnet fötts eller någon gång under barnets uppväxt. Och de som finns kvar i familjen men inte har och tar den där platsen i sina barns liv där de tunga, stora känslorna bor.
Problemet är inte papporna. Problemet är inte mammorna. Problemet är inte barnen. Problemet är de könsroller vi fostras in i, som tar ifrån pojkar och män förmågan att öppna upp, bjuda in och prata känslor.
Där på flygplatsen i Lagos var det inte min pappa som person jag inte hade något behov av. Det var den hårda manlighet han representerar, där inga känslor av rädsla, oro eller sorg får plats. Den mansnorm som gör att så många barn väljer att prata med så många andra än sina pappor när livet känns svårt.
Alexandra Sundberg
delaktighetssamordnare i Skellefteå kommun och aktiv i föreningen Skeva
Problemet är de könsroller vi fostras in i.