Vi börjar med de goda nyheterna. Varje år skrivs en miljon anställningskontrakt. Kvinnors sysselsättningsgrad är Europas högsta. Den svenska arbetskraften är högutbildad och arbetsmarknaden relativt jämställd.
2000-talets arbetsmarknad tillhör kvinnliga ekonomer, jurister och ingenjörer. Antalet sysselsatta kvinnor med lång eftergymnasial utbildning uppgick 2013 till 677 000, medan antalet sysselsatta män med samma utbildning uppgick till 507 000.
Slutsats?
Justitieminister Morgan Johansson (S) kommer inte att behöva konfiskera några börsbolag. Glastaken lär krossas utan tvingande lagstiftning. Därtill gör invandringen att Sverige är ett av få EU-länder med en reell chans att kunna försörja sin åldrande befolkning.
Det främsta hotet mot Sveriges tillväxt är inte ojämställdhet, främlingsfientlighet eller brist på efterfrågan, utan att näringslivet får allt svårare att hitta rätt utbildad personal.
Världsbanken bekräftar läget i sin nya rapport ”Sweden’s Business Climate: A Microeconomic Assessment”.
Tre av tio företag menar att bristen på kompetens är ett hinder för att utveckla verksamheten.
Världsbanken konstaterar också att den svarta marknadens andel av BNP, som uppskattas till 14 procent, är dubbelt så stor som i jämförbara EU-länder.
Hur går Världsbankens kritik ihop med explosionen av nya akademiker?
Sverige har för många överkvalificerade pappersskyfflare, medan företagen skriker efter systemutvecklare.
Samtidigt pressas de enkla servicejobben ut i periferin av för höga anställningskostnader.
Kombinationen är olycklig eftersom den nya vågen av strukturomvandling framförallt slår mot mellanskikten.
Arbetsmarknaden växer i botten och toppen. Den svenska utmaningen består i att anpassa den högre utbildningen efter näringslivets behov och att göra fler svarta jobb vita.
Lars Kriss