Det var sällsynt illa formulerat.
– Vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz, sa Åsa Romson (MP) i Agendas partiledardebatt.
När kommentaren gav starka reaktioner förklarade Romson att hon använt ett ”kraftuttryck” som ett ”uttryck för en enorm frustration”.
Uttalandet är stötande på flera sätt. Förintelsen är inte ett förstärkningsord. Det organiserade rasistiska massmordet på judar, romer och andra är inte rätt ställe att leta efter retoriska figurer.
Tvärtom är det särskilt olämpligt att använda just Förintelsen på detta sätt.
Det är aldrig folkmorden i Rwanda eller belgiska Kongo som reduceras och blir till bildspråk. Det är alltid just det här folkmordet.
Åsa Romsons uttalande förtjänar kritik, vilket det också fick. Men i kölvattnet av partiledardebatten såg jag även något annat. Oförtjänt kritik av ett slag som tycks mig allt vanligare.
I dag anses det inte tillräckligt att kritisera det som förtjänar kritik. Man måste därutöver inkompetensförklara hela människan som sagt eller gjort något dumt.
I språkrörets fall såg jag i flödena exempelvis flera ifrågasättanden av Åsa Romsons akademiska titel. Hon har, liksom jag själv, en doktorsexamen i juridik från Stockholms universitet.
Få av kritikerna har läst avhandlingen. När jag skulle disputera framhöll min förläggare att en avhandling normalt läses av två personer: Opponenten och författarens mamma.
Jag har inte läst hela Romsons avhandling – den rör inte mina forskningsfält – men jag har däremot läst delar av den och framställningen ger ett robust rättsvetenskapligt intryck redan vid några nedslag.
Åsa Romsons doktorstitel vilar på säker grund. Icke desto mindre noterade jag hur denna titel ifrågasattas i ett oräkneligt antal inlägg. Den skrevs inom parantes, ”doktor”. Det spekulerades i akademins politisering – att avhandlingen skulle ha godkänts på grund av vem författaren var, och inte vad hon presterat.
Det här gör mig bedrövad. För det handlar inte om Åsa Romson och det handlar inte om akademin. Jag kunde lika gärna ha exemplifierat med de reaktioner som Beatrice Ask drabbats av efter att Moderaterna ställt sig bakom ett förbud mot organiserat tiggeri eller angreppen på Ebba Busch Thor (KD) med anledning av hennes uttalanden om abort och samvetsfrihet.
Det handlar om hur det offentliga samtalet, särskilt det semioffentliga på Facebook och Twitter, har utvecklats: Kritik är inte tillräckligt kritisk om den inte smäller på personen bakom det som egentligen förtjänar kritik.
Det är sorgligt, eftersom det ofta medför en demonisering, ibland närmast en dehumanisering, av meningsmotståndare. Men det är också sorgligt att det har blivit så sällsynt att kunna vara överens om att man inte är överens. I förlängningen är det där något som riskerar att gå förlorat. När kritiken går mot kroppen, och inte mot orden, får inte orden den uppmärksamhet de förtjänar.
Mårten Schultz